Dagens fundering.

Många har beskrivit krig som en rationell handling och en förlängning av den politiska makten. Vårt synsätt grundar sig främst i ett politiskt och statsvetenskapligt perspektivet där kriget främst är en handling. Men tänk om krig har flera dimensioner. Individens kognitiva förmåga kan färgas av kultur och grupptänk vilket skapar ett handlingsmönster där krig även blir ett mentalt tillstånd.

Den västliga delen av världen har som jag uppfattar det ett synsätt där krig utmålas som en handling som skall undvikas.  Vi känner oss osäkra inför handlingar som kan eskalera situationen. Konsekvenserna är något som skall undvikas till varje pris. Flera studier har identifierat att individer som upplever att de kan förlora något har en mer negativ inställning till risk vilket medför att de är mindre benägna att ta risker. Individer som upplever att de har något att vinna är mer benägna att ta risker. Det ryska resonemanget verkar vara i linje med vinst vilket i annan forskning visat sig leda till ökad risktagning. Utifrån händelser som skett i närtid verkar det ryska agerandet inte var bundet att traditionella normer angående hur krig skall utkämpas. Min tolkning är att det ryska agerandet drivs fram av viljan att vinna. Det medför att traditionella gränser som tidigare varit svåra att passera, nu överskrids. Krig utgör inte bara en kamp på slagfältet utan även en mental process som påverkar vår principer och vårt sätt att se på oss själva.

En intressant reflektion är att trots sanktioner verkar det ryska agerandet inte förändras till något positivt snarare ökar spänningarna mellan länderna. Det är troligt att vissa sanktioner varit med som ett spelkort i operationsplanläggningen. Men det förefaller som om de negativa effekterna av sanktionerna kan således verkar vara mindre än den eventuella vinsten av att fortsätta den inslagna linjen.

Kan det vara så att sanktionerna som är designade att straffa en stat får en positiv inhemsk påverkan i Ryssland, där den politiska ledningen kan dra nytta av åtgärder som är tänkta att straffa. Den folkliga vilja och den militära lojaliteten kan rent av öka i takt med att sanktionerna påverkar den enskilde, vilket bidrar till en riktad opinionsbildning. Rädsla och nationalism i kombination med en svag eller obefintlig opinion kan se sanktioner som orättvisa. Utifrån hur vi bedömer en rationell motståndare kan sanktioner vara ett medel för att markera när stater gör regelöverträdelser. Men vår motpart följer inte traditionella normer och regler vilket leder till tolkningar. Där tidigare kunskaper och erfarenhet används för att anpassa den nya situationen till en mer begriplig och hanterbar händelse.

 Motparten framställs ofta som irrationell av media torts historiska erfarenheter som visat en hög grad av rationalitet. Sanktionerna ger istället upphov till än större upplevd känsla av vinst genom på grund av att den upplevda känslan av förlusten inte är i paritet med den upplevda känslan av vinsten. Vilket leder till att våldströskeln riskerar att sjunka än mer och risken för en väpnad konflikt ökar. Uppenbarligen vill Ryssland se sig som en global aktör med en förmåga som är i paritet med USA och andra supermakter. Vilka förmågor Ryssland har och hur väl de fungerar har jag ingen insikt i, men jag uppfattar att de med en hög ambitionsnivå vill framhäva sin egen styrka.

Jag kan uppleva att Ryssland framställs av politiker och media som otroligt duktiga på att utnyttja våra svagheter. Om den observationen är sann, tror jag vidare att den svaga spricka som finns Natoalliansen och EU är en stor drivkraft bakom det ryska agerandet.

Flyktingströmmar som tvingar EU att fatta beslut som skapar inhemska friktioner vilket leder till splittring och decentralisering av makten inom allianserna t.ex. Ungern. En annan effekt kan bli att flera länder ifrågasätter alliansernas existensberättigande vilket leder till ett eventuellt utträde.

Jag tror även att den ryska övningsverksamhet som säkerligen upplevs intensiv av flera stater skapar tvivel inom Nato-alliansen, kommer våra grannar verkligen till undsättning nu när Ryssland uppfattas mer aggressivt. Vill vi verkligen stöta oss med denna aktör.

Samhällets styrkor som tillit, lojalitet, solidaritet och öppenhet blir våra svagheter när de exploateras med fel syfte. Enligt mig utgör dessa demokratiska styrkor men utgör även kärnan i problematiken och har kapacitet att förgöra en eller flera allianser.

Agerandet inom EU och Nato där grupperingarna blir mindre solida stärker den ryska övertygelse om att den inslagna linjen, perceptionen om hot och våld testar organisationerna till sitt yttersta. Demokratin har sin akilleshäl avseende tiden mellan beslut och handling. När den ryska attityden möter den västliga, framstår en som aggressiv och en som undflyende och passiv.

Den politiska viljan att undvika krig uppfattas som en svaghet och ger bekräftelse åt de som inte ser krig som något som skall undvikas. Den intressanta frågan är om det egentligen föreligger en risk för krig eller om det bara är incitament för att orsaka tvivel. Om viljan finns kommer spiralen att fortsätta in till dess att det utbryter ett väpnad konflikt.

Viljan att undvika krig verkar bara finns hos oss i den västliga världen men inte hos vår motpart, men det kan vara ett sätt att rättfärdiga våra egna handlingar. Vi har allt att förlora och nästan inget att vinna i en  konflikt. Ryssland har ett motsatt förhållande där ett krig kan ge en ökad politisk makt när allianser faller sönder.

Vår ovilja att se krig som något annat än ett politiskt redskap minskar våra handlingsmöjligheter och bidrar till att vi framställs svaga och osäkra.

reseliens och ekonomi

Har suttit och läst twitterflöden där chefen för MSB skriver att hon varit delaktig i bygget av resiliens. Ett intressant uttalande som förtjänar en stunds eftertanke. Resiliens är ett modeord som används lite när det passar bra, det ger en eftertänksam akademisk stämpel som verkar trovärdigt. Man bör ställa följdfrågan på vilket sätt har det byggts resiliens eller är det så att en redan känd hotbild analyseras och diskuteras utan tanke på det okända.

Inneboende förmågan hos ett system att justera dess funktion före, under eller efter förändringar och störningar, så att den kan upprätthålla nödvändiga funktioner inom ramen för både förväntade och oväntade förhållanden.

(Hollnagel, 2011)

En viktig del av resiliens är att anpassa sig till ett nytt tillstånd som inte kunnat förutses, hur kan vi som samhälle bygga resiliens. Vilka kompetenser är viktiga i framtiden för nationens säkerhet? En omöjlig fråga då mångfald och bredd skapar bäst förutsättningar. Att möta hot med robusta och redundanta system är bra men det förutsätter att vi vet vad hotet är. Att möta det okända och kunna anpassa sig efter något som inte kunnat förutses, kostar pengar och kräver långsiktig planering och engagemang.

Är det resiliens att försvåra för ett it-angrepp eller att stärka sitt försvar mot ett hot från öst. Delvis kan det var resiliens men troligen är det mer sannolikt att det endast är en planerad aktion för att minska sin egen sårbarhet mot det kända hotet, det okända behandlas inte.

Införandet att plikt kan vara ett sätt att öka samhällets resiliens för eventuella katastrofer som inte kunnat förutses t.ex. omfattande el-bortfall eller bortfall av viktiga samhällsfunktioner. Pliktpersonalen kan även bidra med resiliens genom att de tillför kompetenser som inte traditionellt finns inom försvarsmakten. Återaktiveringen av pliktlagen faller inom definitionen av resiliens och bidrar till att möta kända och okända förhållanden.

Ett resiliens samhälle kan bygga på olika aktionsnätverk som kan hjälpa till att möta ett nytt tillstånd. Dessa nätverk uppstår när behovet är tillräckligt stort. Det är därför intressant att se hur relationerna med Finland kommer att utvecklas och till vad. Förmågan att dela kunskap och resurser under motgång är viktigt för att anpassa sig.

Men resiliens betyder inte att ord som robusthet och redundans försvinner. Robusta system är viktiga under samhällspåfrestningar, oavsett om det är sjukvård eller telekom. Det kan därför vara oklokt att bygga estetiska, snygga, tilltalande byggnader som inte klarar samhällspåfrestningar som t.ex. nya karolinska.

Robusthet, redundans och resiliens kostar pengar, att förbereda en organisation för det okända är inte ekonomiskt fördelaktig men jag tror att t.exe Facit ångrar att de inte hade en bredare verksamhet när datorn kom.

Vanligt förekommande är att ekonomi blir en styrande faktor som alltid prioriteras före säkerhet, t.ex. jakten på en slimmad organisation. Ekonomi och säkerhet kan ses som motverkande krafter om ingenting felfunktion inträffar. Det är först när en större påfrestning sker som ekonomiska prioriteringar och verkliga kostnaderna blir synliga.

En intressant reflektion är att Försvarsmakten inför SAP (PRIO) och ”just in time” som princip för logistikflöden för att reducera kostnader och skapa en bättre överblick över utgifter. Beredskapslagren får ge vika på grund av ekonomiska prioriteringar, resultatet blir en fragil produkt som inte tål friktioner.

Det finns en stor negativ aspekt med att skapa robusta, redundanta, resilienta samhällsfunktioner. Chefer och politiker kommer troligen aldrig att kunna öka eller bibehålla sin maktposition genom ett sådant engagemang. Som samhälle vill se tydliga mätbara resultat, där varje skattekrona skall redovisas och motiveras. Chefer och politiker premiers ofta för åtgärder som direkt motverkar en ökad samhällsäkerhet oavsett partitillhörighet. I kampen om väljare eller befordringar är det ofta synliga åtgärder som premieras.

Referens:

Hollnagel, E. (2011). Prologue: The scope of resilience engineering. In E. Hollnagel, J. Pariès, D. Woods, & J. Wreathall (Eds.), Resilience engineering in practice. A guidebook (pp. xxix–xxxix). Farnham, UK: Ashgate.

Plikten kallar!

Människor är intressants, nu har en ny utredning öppnat dörren för plikt. Ett förslag som flera anställda väntat på. Intressant är att nu när möjligheten visar sig börjar en ny negativ spiral med begränsningar och hinder användas som argument för att det inte går. Det finns inga officerare som kan utbilda, de som är nya är inte utbildare, lokaler finns inte.

Jag slås av en tanke att officerskåren som helt saknar självförtroende. Dessa hinder är i själva verket en mänsklig skyddsmekanism, som används för att individen inte skall behöva hantera det som är jobbigt, svårt i en förändring.

Varför är det självförtroendet så sargat? Jag tror att det är en kombination av flera faktorer. Den mediala bilden av officerare som förmedlas är ofta negativ. Om en individ i samhället gör något brottsligt eller dumt kopplas det ofta samman md en tidigare anställning som officer. Det skapar ett yttre tryck som inte bygger självförtroende, det skapar snarare osäkerhet.

En annan faktor som också bidra till osäkerhet är den skillnad i som uppstår mellan Statsministern och ÖB. Hotbilden som förmedlas skiljer åt och skapar misstroende mot den militär ledningen.

Ytterligare en faktor som bidrar till minskat självförtroende i organisationen är avsaknaden av expertkunskap. Individer tillåts inte längre bli riktigt duktiga inom sitt specifika område. Det finns inte längre tid för officerare och specialistofficerare att utveckla ett proffesionsdjup. Det yrkesanställda försvaret har utvecklat soldater i soldatprofessionen men det har i huvudsak skett på bekostnad av officerens profession.

Ytterligare en faktor som påverkar självförtroendet är känsla av sammanhang. Dagens Försvarsmakt har förlorat sin koppling till samhället vilket sannolikt bidrar till ett ökat avstånd mellan anställda och övriga medborgare. I många fall kan det vara svårt att förklara vad syftet är med den inslagna linjen för människor i sitt sociala nätverk.

Annica Nordgren Christenssons utredning kan inte lösa alla problem, men den skapar nya möjligheter som kan bidra till en stoltare yrkeskår som får en tydlig uppgift i samhället. Men en fråga kvarstår att lösa, hur utvecklar vi ett proffesionsdjup hos specialistofficerare och officerare när plikten återinträder i Försvarsmakten. Risken är att gamla metoder tillämpas vilket leder till att utbildning i huvudsak genomförs av officerare och specialistofficerare. Anställda soldater och gruppchefers kompetens tillvaratas inte vilket leder till att vissa får än mer att göra medans några står utan vettiga arbetsuppgifter.

En annan reflektion utifrån samhällsdebatten om plikt är att flertalet utrycker sig negativt och nedlåtande om förslaget om plikt. Men det kanske avspeglar samhället där individen inte vill bidra till samhällets utveckling om det sker på bekostnad av mitt eget självförverkligande. Helt plötsligt kan individen själv drabbas, debatten som normalt förs på en hög nivå kretsar nu runt individuella orättvisor som kan drabba den enskilde samhällsdebattören. Individens rädsla och osäkerhet färgar samtalsklimatet och lägger en underton som bara kan uppfattas som pinsam och egoistisk.