Människor
är intressants, nu har en ny utredning öppnat dörren för plikt. Ett förslag som
flera anställda väntat på. Intressant är att nu när möjligheten visar sig
börjar en ny negativ spiral med begränsningar och hinder användas som argument
för att det inte går. Det finns inga officerare som kan utbilda, de som är nya
är inte utbildare, lokaler finns inte.
Jag
slås av en tanke att officerskåren som helt saknar självförtroende. Dessa
hinder är i själva verket en mänsklig skyddsmekanism, som används för att
individen inte skall behöva hantera det som är jobbigt, svårt i en förändring.
Varför
är det självförtroendet så sargat? Jag tror att det är en kombination av flera
faktorer. Den mediala bilden av officerare som förmedlas är ofta negativ. Om en
individ i samhället gör något brottsligt eller dumt kopplas det ofta samman md
en tidigare anställning som officer. Det skapar ett yttre tryck som inte bygger
självförtroende, det skapar snarare osäkerhet.
En
annan faktor som också bidra till osäkerhet är den skillnad i som uppstår
mellan Statsministern och ÖB. Hotbilden som förmedlas skiljer åt och skapar
misstroende mot den militär ledningen.
Ytterligare
en faktor som bidrar till minskat självförtroende i organisationen är
avsaknaden av expertkunskap. Individer tillåts inte längre bli riktigt duktiga
inom sitt specifika område. Det finns inte längre tid för officerare och
specialistofficerare att utveckla ett proffesionsdjup. Det yrkesanställda
försvaret har utvecklat soldater i soldatprofessionen men det har i huvudsak
skett på bekostnad av officerens profession.
Ytterligare
en faktor som påverkar självförtroendet är känsla av sammanhang. Dagens
Försvarsmakt har förlorat sin koppling till samhället vilket sannolikt bidrar
till ett ökat avstånd mellan anställda och övriga medborgare. I många fall kan
det vara svårt att förklara vad syftet är med den inslagna linjen för människor
i sitt sociala nätverk.
Annica
Nordgren Christenssons utredning kan inte lösa alla problem, men den skapar nya
möjligheter som kan bidra till en stoltare yrkeskår som får en tydlig uppgift i
samhället. Men en fråga kvarstår att lösa, hur utvecklar vi ett proffesionsdjup
hos specialistofficerare och officerare när plikten återinträder i
Försvarsmakten. Risken är att gamla metoder tillämpas vilket leder till att
utbildning i huvudsak genomförs av officerare och specialistofficerare.
Anställda soldater och gruppchefers kompetens tillvaratas inte vilket leder
till att vissa får än mer att göra medans några står utan vettiga
arbetsuppgifter.
En
annan reflektion utifrån samhällsdebatten om plikt är att flertalet utrycker
sig negativt och nedlåtande om förslaget om plikt. Men det kanske avspeglar
samhället där individen inte vill bidra till samhällets utveckling om det sker
på bekostnad av mitt eget självförverkligande. Helt plötsligt kan individen
själv drabbas, debatten som normalt förs på en hög nivå kretsar nu runt individuella
orättvisor som kan drabba den enskilde samhällsdebattören. Individens rädsla och osäkerhet färgar samtalsklimatet och lägger en underton som bara kan uppfattas som pinsam och egoistisk.
Inlägg
