Många
har beskrivit krig som en rationell handling och en förlängning av den
politiska makten. Vårt synsätt
grundar sig främst i ett politiskt och statsvetenskapligt perspektivet där
kriget främst är en handling. Men tänk om krig har flera dimensioner. Individens
kognitiva förmåga kan färgas av kultur och grupptänk vilket skapar ett
handlingsmönster där krig även blir ett mentalt tillstånd.
Den västliga delen av världen har som jag
uppfattar det ett synsätt där krig utmålas som en handling som skall undvikas. Vi känner oss osäkra inför handlingar som kan
eskalera situationen. Konsekvenserna är något som skall undvikas till varje
pris. Flera studier har identifierat att individer som upplever att de kan
förlora något har en mer negativ inställning till risk vilket medför att de är
mindre benägna att ta risker. Individer som upplever att de har något att vinna
är mer benägna att ta risker. Det ryska resonemanget verkar vara i linje med vinst
vilket i annan forskning visat sig leda till ökad risktagning. Utifrån händelser
som skett i närtid verkar det ryska agerandet inte var bundet att traditionella
normer angående hur krig skall utkämpas. Min tolkning är att det ryska
agerandet drivs fram av viljan att vinna. Det medför att traditionella gränser
som tidigare varit svåra att passera, nu överskrids. Krig utgör inte bara en
kamp på slagfältet utan även en mental process som påverkar vår principer och
vårt sätt att se på oss själva.
En
intressant reflektion är att trots sanktioner verkar det ryska agerandet inte
förändras till något positivt snarare ökar spänningarna mellan länderna. Det är
troligt att vissa sanktioner varit med som ett spelkort i
operationsplanläggningen. Men det förefaller som om de negativa effekterna av
sanktionerna kan således verkar vara mindre än den eventuella vinsten av att
fortsätta den inslagna linjen.
Kan det vara så att sanktionerna som är designade att straffa en stat får
en positiv inhemsk påverkan i Ryssland, där den politiska ledningen kan dra
nytta av åtgärder som är tänkta att straffa. Den folkliga vilja och den
militära lojaliteten kan rent av öka i takt med att sanktionerna påverkar den
enskilde, vilket bidrar till en riktad opinionsbildning. Rädsla och nationalism
i kombination med en svag eller obefintlig opinion kan se sanktioner som
orättvisa. Utifrån hur vi bedömer en rationell motståndare kan sanktioner vara
ett medel för att markera när stater gör regelöverträdelser. Men vår motpart
följer inte traditionella normer och regler vilket leder till tolkningar. Där
tidigare kunskaper och erfarenhet används för att anpassa den nya situationen
till en mer begriplig och hanterbar händelse.
Motparten framställs ofta som irrationell
av media torts historiska erfarenheter som visat en hög grad av rationalitet. Sanktionerna
ger istället upphov till än större upplevd känsla av vinst genom på grund av
att den upplevda känslan av förlusten inte är i paritet med den upplevda
känslan av vinsten. Vilket leder till att våldströskeln riskerar att sjunka än
mer och risken för en väpnad konflikt ökar. Uppenbarligen vill Ryssland se sig
som en global aktör med en förmåga som är i paritet med USA och andra
supermakter. Vilka förmågor Ryssland har och hur väl de fungerar har jag ingen
insikt i, men jag uppfattar att de med en hög ambitionsnivå vill framhäva sin
egen styrka.
Jag kan
uppleva att Ryssland framställs av politiker och media som otroligt duktiga på
att utnyttja våra svagheter. Om den observationen är sann, tror jag vidare att
den svaga spricka som finns Natoalliansen och EU är en stor drivkraft bakom det
ryska agerandet.
Flyktingströmmar
som tvingar EU att fatta beslut som skapar inhemska friktioner vilket leder
till splittring och decentralisering av makten inom allianserna t.ex. Ungern.
En annan effekt kan bli att flera länder ifrågasätter alliansernas
existensberättigande vilket leder till ett eventuellt utträde.
Jag
tror även att den ryska övningsverksamhet som säkerligen upplevs intensiv av
flera stater skapar tvivel inom Nato-alliansen, kommer våra grannar verkligen
till undsättning nu när Ryssland uppfattas mer aggressivt. Vill vi verkligen
stöta oss med denna aktör.
Samhällets
styrkor som tillit, lojalitet, solidaritet och öppenhet blir våra svagheter när
de exploateras med fel syfte. Enligt mig utgör dessa demokratiska styrkor men
utgör även kärnan i problematiken och har kapacitet att förgöra en eller flera
allianser.
Agerandet inom EU och Nato där grupperingarna blir mindre solida stärker
den ryska övertygelse om att den inslagna linjen, perceptionen om hot och våld
testar organisationerna till sitt yttersta. Demokratin har sin akilleshäl
avseende tiden mellan beslut och handling. När den ryska attityden möter den
västliga, framstår en som aggressiv och en som undflyende och passiv.
Den
politiska viljan att undvika krig uppfattas som en svaghet och ger bekräftelse
åt de som inte ser krig som något som skall undvikas. Den intressanta frågan är
om det egentligen föreligger en risk för krig eller om det bara är incitament
för att orsaka tvivel. Om viljan finns kommer spiralen att fortsätta in till
dess att det utbryter ett väpnad konflikt.
Viljan
att undvika krig verkar bara finns hos oss i den västliga världen men inte hos
vår motpart, men det kan vara ett sätt att rättfärdiga våra egna handlingar. Vi
har allt att förlora och nästan inget att vinna i en konflikt. Ryssland har ett motsatt
förhållande där ett krig kan ge en ökad politisk makt när allianser faller
sönder.
Vår
ovilja att se krig som något annat än ett politiskt redskap minskar våra
handlingsmöjligheter och bidrar till att vi framställs svaga och osäkra.
Inlägg
