onsdag 27 juni 2018

Arbetsbelastning

Flera försvarsmaktsanställda kommenterar ofta att de har flera tillika befattningar utöver sin ordinarie befattning. Det gör mig fundersam, är det så att det ordinarie tjänsten som är en heltidsbefattning har luckor som behöver fyllas pågrund av att man inte kan fullgöra en 40 timmars arbetsvecka, eller tillförs uppgifterna utöver den ordinarie tjänsten? Om det tillförs utöver den ordinarie tjänsten så innebär det att ambitionsnivån måste sänkas. Men hur gör en anställd för att sänka ambitionsnivån? Troligen använder man sig av osthyvel modellen och kapar lite på flera områden för att det skall bli tillräckligt bra. Men det man egentligen gör kan med andra ord kallas fusk eller genvägar. Kvalitén på uppgifterna blir lägre utan att någon reagerar eller kan bedöma konsekvenserna av genvägarna.
För mig är det omöjligt att förstå hur man kan lösa 2 eller 3 stycken heltidsanställningar i samma anställning utan att det blir en kvalitetssänkning. På sikt blir det dessutom farligt för den enskilde som drabbas av stress men det skapar även farliga situationer för andra som övertar uppgiften och som tror att den har en hög kvalité.
Jag upplever att vi som kollektiv är lojala och fokuserade på att lösa uppgiften mem den drivkraften kan bli farlig om det inte finns tillräckliga resurser. Det innebär kanske att vi har svårt att säga ”nej” till uppgifter som det inte finns förutsättningar för att genomföra. Det är inte heller karriärfrämjande att säga ”nej” då du riskerar att bli stämplad som ett problem.
När man kombinerar detta tillvägagångssätt med uppdragstaktik som kräver kunskap och erfarenhet inom det aktuella området kan det uppstå riktigt farliga situationer.
Jag tror det finns många anställda som inte känner att de har de kunskaper som krävs försatt lösa sitt vardagliga arbete men kan inte heller säga ”nej” till uppgifter och de kan inte heller talapparat vilka begränsningar som finns eller vilka resursperson behövs för att lösa sitt arbete. Det intressanta är att uppgiften blir löst, men väldigt få är intresserade av att undersöka kvalitén eller tillvägagångssättet som ledde fram till resultatet.
Jag har ofta funderat över varför officersutbildningen, SU och HOP ser ut som de gör och hur erfarenheter från yrkesverksamma officerare bidragit till utformningen av dessa utbildningar.