Snö!

Snön kom i år igen, lika förutsägbart som att sommarn kommer om några månader. Jag förstår att det blir en stor påfrestning när 20-30 centimeter snö kommer på kort tid. Men jag har svårt att förstå att stockholmsstad inte har dragit fler lärdomar avseende stadens uppbyggnad och design. Jag tycker inte argumenten håller när ansvariga lyfter fram parkerade bilar och trånga gator som en ursäkt för att man misslyckas. Det kan inte var okänt att det bår många människor i Stockholm, lika okänt borde det vara att vissa gator är smala och trånga.

Denna gången var det en naturlig orsak bakom den kaosliknade situation som uppstod, där människor övergav sina bilar i cirkulationsplatser och i vissa fall tog till handgemäng för att reda ut vem som kört på vem.

Men tänk om det inte varit en naturlig orsak bakom händelserna, terrorism eller en annan aktör i öst som vill destabilisera huvudstaden. När beredskapen är så minimalistisk och beslutsfattare uttrycker förvåning över andelen bilar, människor och stadens utformning blir jag fundersam. Har vi blivit så fragila att vi bygger vår säkerhet på en vackert väder analys där allting fungerar. Borde inte analysen och beredskapen utgå från det värsta tänkbara scenariot, väpnad konflikt. Om vi förbereder vår beredskap för det värsta blir det sannolikt lättare att hantera andra situationer som påverkar våra samhällsviktiga funktioner.

Att slänga sig med trendiga begrepp som feministisk snöröjning illustrerar bara hur långt vi har kvar i vår beredskapsplanering. Jag är inte negativ till principen men den kan inte tillämpas generellt över tiden. Om vägarna inte är farbara och bilar, lastbilar och bussar inte når sina mål, anser jag att de bör prioriteras före eventuella cykelbanor eller andra stråk.

Jag hoppas att data från dessa vädermätare tas till vara och analyseras för att förbättra vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Den här typen av övningar går sällan att genomföra med trovärdighet, nu fick Stockholm möjlighet att utvärdera sin planering i en relativt begränsad omfattning. Vi borde vara tacksamma för att det bara var snö under begränsad tid och inte något värre.

Men sannolikt kommer ingen att utvärdera insatsen, snarare kommer huvuddelen som uttalar sig hävda att det var en unik situation som man inte kunnat förutse. Omständigheterna var exceptionella vilket medförde att resurserna fick prioriteras.

En tillverkar som sätter en produkt på marknaden tvingas förebygga alla risker, när en individ gör något avvikande som inte kunnat förutses tvingas leverantören att justera sin riskanalys och komplettera anvisningarna eller ändra produkten för att förebygga den negativa händelsen.

Det är därför inget hållbart argument att hävda att snö, skogsbrand eller översvämning är en unik händelse. Historiskt sätt har det förekommit liknade händelser flera gånger i Sverige och som medborgare har jag rätt att förvänta mig att dessa risker är förebyggda, det är er skyldighet.

Övning och träning

Försvarsmakten genomför många olika typer av övningar, allt från ledningsövningar till förbandsövningar där olika förband samtränar. Jag har länge funderat på vad det är vi egentligen övar och hur det följs upp och återförs in i organisationen. Jag har i flera fall uppfattat att soldaterna ofta prioriteras i förbandsövningar och att deras övning ur ett soldatperspektiv är viktigare än officerarnas beslutsträning.

Min uppfattning är att vi ofta övar olika typer av moment som inte direkt utvecklar chefens förmåga att fatta beslut på högre nivå. Särskilt intressant blir det om man bemödar sig att fråga chefer varför vi övar på just det här momentet kopplat till deras egen befattning. Väldigt få kan ge ett konkret svar som är kopplat till beslutsträning. Vi tränar på det vi kan vilket blir synligt i funktionsövningar. Civila specialister kallas in för att träna på moment som de utför dagligen i en annan kontext. Mycket av vår övningsverksamhet behöver moderniseras och förändras för att matcha personalen som övas. Många av dagens övningar är ett resursslöseri, där individens kompetens inte tas tillvara.

Ett problem kan vara att de som genomför planeringen inte har en tillräckligt djup egen kompetens för att planera övningen. En romantisk bild över ett gammalt värnpliktsförsvar lever kvar och bidrar till att övningen inte når den grad av komplexhet som är behövligt för att utveckla ett stående förband med i vissa fall djupt specialiserad personal.

I många fall kan dagens funktionsmoment genomföras med ett post-it lapp enligt ett table top koncept för att nå samma effekt men till en betydligt lägre kostnad.

Vi genomför ledningsträningsövningar som är tänkta att stärka och utveckla vår förmåga, men frågan är om vi blir bättre. Hur vet vi att vi blir bättre när vi inte kan beskriva vad vi har gjort bra eller dåligt?

Personligen tror jag att Försvarsmakten skulle kunna utvecklas betydligt mer om uppföljning och utvärdering blev träffsäkrare och genomfördes på ett mer professionellt sätt.

Vi vill ständigt utveckla och förnya vår utrustning, bemanna och utveckla våra förband. Men vi utvecklar inte vårt sätt att öva, i mångt och mycket övar vi likvärdigt nu, som vi gjorde för 10 – 20 år sedan, det är bara scenariot som har förändrats. Varför sker inte samma typ av utveckling inom övning och träning som inom materielutveckling. Är dagens system verkligen det bästa sättet vi kan förbandsträna eller har det bara blivit så på grund av att vi inte investerat i kompetens kopplat till övningsplanering.

Logistik och sjukvård är särskilt intressant att studera. Om huvuddelen av övningen bygger på ett cykliskt övningsupplägg där förband genomför olika ”stationer” sker logistiken efter en tidslinje. Inget förband skall bli utan drivmedel för då förstörs övningen. Personalen skall inte åka sjukvårdskedjan, då får soldaten inte en bra övning.

Samtidigt står det i oändligt många böcker att logistik är viktigt, men ytterst få vill träna på det. När vi väl genomför övningar där logistik har en framträdande roll blir momenten ofta komplexa och svåra att förutse. Det ställs större krav på individuell långsiktig planering vilket avviker från övriga förbandsövningar där chefer ofta klarar sig trots att de inte har tillräckliga kompetenser. De organisatoriska svagheterna lyser som strålkastare med pinsam tydlighet.

Sammantaget anser jag att våra övningsupplägg behöver utvecklas, funktioner skall vara en integrerad del i förbandsövningen vilket inte är fallet idag. Dagens övningar riktar sig främst till soldater på de förband som kan producera ett taktiskt resultat i övningsscenariot.

En av de största riskerna med dagens övningar är att de inte stimulerar chefers beslutsfattning eller tillvaratar civila specialister kompetens inom el, sjukvård, data och telekom, vvs m.m. vilket medför att de kan bli rekryteringshämmande för organisationen.

Finland och Sverige

Kungliga krigsvetenskapsakademin redogör för olika skillnader mellan Sverige och Finland och hur dessa skillnader formar våra beslut.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

(René Nyberg, 2016)

Jag vill även påstå att den svenska neutraliteten och den finska överlevnadsinstinkten triggar samma mekanism hos politiker. Graden av neutralitet kan diskuteras men det är likväl ett ställningstagande som bidrar till, och påverkar vår moderna säkerhetspolitiska utveckling. Förändringar i den egna självbilden kan därför vara svåra att genomföra. Beslut påverkas bl.a. av känslor, erfarenheter och utbildning. När dagens förändrade hotbild möter den politiska verkligheten är det därför troligt att våra politiker upplever osäkerhet och rädsla på grund av våra nära samarbeten med Nato och EU.

Liknande känslor påverkar säkerhet de finska politikerna men där kopplar jag rädslan till det historiska arv som Finland har av krig. Samma känsla, men den orsakar olika effekter hos beslutsfattare. Sverige blir vagare och mer distanserat medans Finland blir tydligare och mer konkret.

Sammantaget verkar det var två olika synsätt som påverkar den försvarspolitiska utvecklingen. Individen som har upplevt de negativa konsekvenserna av ett beslut tenderar att uppfatta riskerna som farligare. I förarspolitiken kan eventuellt ett liknade resonemang användas. Individer som har erfarenhet av militära konflikter, kriser och krig bedömer troligen risker i vårt närområde som farligare. Politiker som saknar den militära erfarenheten bedömer sannolikt samma risker som mindre farliga. Vilket till del kan förklara skillnader mellan Finland och Sverige. Det bidrar även till att förklara varför det finns olika uppfattningar i Sverige om risknivån i Östersjön. Försvarsmaktsledningen och vår politiska ledning kan omöjligen göra samma bedömning av risknivån. Hot och risk är subjektiva uppfattningar som påverkas av en mängd olika faktorer som t.ex. känslor och erfarenhet.