Jag har ofta funderat på om sättet vi övar på är sunt. Planeringen har pågått i över ett år för att alla skall vara på rätt plats med rätt förutsättningar. Ofta är det rigorösa riskanalyser och säkerhetsgenomgångar inför en övning som har mer volym än innehåll. Alla tänkbara otänkbara situationer skall beskrivas bedömas. Dessa är på intet sätt onödig men man kan fundera över hur de påverkar beteendet i våra förband.
Genom att synliggöra alla begränsningar skapas en förenklad bild som påverkar personalen. Informationen medför att taktiska chefer inte behöver fundera och reflektera över de risker och faror som finns i den verksamhet de kommer att genomföra.
Processen att planera en övning får nästan en motsatt effekt på säkerheten och bidrar till att skapa osäkerhet. Restriktioner och begränsningar blir styrande och påverkar planen utan att individerna som planerar förstår innebörden.
Man kan fundera över vem som skall göra riskanalyserna när verksamheten skall genomföras på riktigt och när förbanden inte har skyddsnätet av förbandsinstruktörer som tar bort verklighetens problem.
Bara genom att ställa frågan ’varför har vi en säkerhetsgenomgång innan en övning?’ är intressant. Borde inte en taktisk order innefatta den information som personalen behöver för att utföra verksamheten/rörelsen säkert? Vem ska hålla säkerhetsinformationen när säkerhetsorganisationen inte finns? Det är naturligtvis den taktiska chefen eller staben som i sin planering har uppgiften att hantera säkerheten. Varför är vi rädda för att öva och pröva den förmågan?
En annan intressant fråga är varför inte säkerhetsutbildningen har en tydligare plats på Försvarshögskolans utbildning. Säkerhet är en viktig del av den taktiska utbildning en officer får, men saknas idag nästan helt i den militärakademiska utbildningen. Bör man inte vara expert på säkerhet om man titulerar sig som taktiker?
Inlägg
