En fundering om ÖBs säkerhetskultur

ÖB har vid flera tillfällen uttryckt att vi skall ha en annan säkerhetskultur i Försvarsmakten. I den nya kulturen skall det vara OK att misslyckas. Jag delar ÖB uppfattning om att det behövs en fungerande säkerhetskultur men på bekostnad av vad. En bidragande orsak till att flygvapnet har en mer fungerande säkerhetskultur än armén är den mängd olyckor som piloter varit utsatta för. Det vardagliga aspekterna blev viktiga för att utforma en säker arbetsplats.

Det är svårt att göra samma koppling till armén. Huvuddelen av utbildningarna och övningarna är inriktade på att individer i olika nivåer skall ta risker för att nå taktiska framgångar. Kombinationen av att uppfatta och acceptera en risk formar ett beslut, vi premierar individer som är militärt duktiga och har en taktisk förmåga. Dessa individer tar även risker för att nå det avgörande läget.

Den intressanta frågan är, skall vi utbildas för krig eller för fred? Det påverkar vår inställning till risk och vårt behov av en fungerande säkerhetskultur. Om vi vill implementera en fungerande säkerhetskultur ligger huvuddelen av vår utbildning, träning och övning helt fel. Allt från officersutbildning till soldatutbildning, dagens utbildning motverkar snarare den säkerhetskultur ÖB vill ha.

Människor blir påverkade av utbildning och övning det skapar förändringar i individens beteende, det verkar vara okänt för ledningen av Försvarsmakten. Tränar och övar man på att ta risker är det svårt att förändra sitt beteende till att arbeta förebyggande.

Frågan är om vi skall träna och öva för fred eller för krig?

ÖBs anspelning mot en säkerhetskultur harmoniserar inte med det förändrade omvärldsläget men är kanske något som man förväntas säga som myndighetschef, men alla åtgärder indikerar att en sådan kultur är oviktig för Försvarsmakten.

Personligen förstår jag inte hur en sådan kultur skull få genomslag utan omfattande insatser och stödåtgärder. Inget av detta har skett mig veterligen, en fungerande säkerhetskultur är sannolikt bara läpparnas bekännelse utan någon förankring i verkligheten.