Förändringens
vindar råder inom svensk säkerhetspolitik, vårt närområde upplevs allt osäkrare
på grund av att Ryssland agerar mer aggressivt än tidigare. I takt med att
hotbilden förändras omvärderas tidigare försvarspolitiskabeslut: värnplikt;
nedläggning av P18 (Gotland); avveckling av Tung Kustrobot 15; försäljning av
PBV 501.
Besluten
som fattades hade säkerligen en mängd rationella argument och kändes rätt i den
kontext som existerade då. När verkligheten förändras skapar dessa beslut som
idag kan upplevas mindre lyckosamma en omedveten kommunikation till allmänheten.
Den upplevda träffsäkerheten gör att trovärdigheten i besluten ifrågasätts
vilket skapar ett dolt missnöje. Militärstrategen Clausewitz har identifierar
tre faktorer är viktiga för krigföring: folket, fältherren och den politiska makten.
Folkviljan är kritisk för att uppnå militära framgångar. Trovärdighet har
enligt Clausewitz en direkt påverkan på försvarsviljan i en befolkning.
Kortsiktiga prediktionspolitik som förmedlas av media grundar sig på bedömningar
av en felaktig framtid som utgör grundstommen för dessa beslut. Gamla beslut
som möter dagens förändrade verklighet med en ny hotbild skapar tvivel och
missnöje, sannolikt leder det till bristande förtroende. Den upplevda bristen
på förmåga att fatta väl avvägda beslut medför att etablerade politiskapartier
förlorar sin trovärdighet. Bilden förmedlas och förstärks av media och blir än
tydligare när beslutsfattare flyr undan sitt ansvar.
Kultur
som verkade existera när merparten av dessa beslut togs var främst inriktad
till att bevara/förvalta vissa säkerhetspolitiska funktioner vilket medförde
att ökade kostnader för Försvarsmakten var något som uppfattades negativt.
Utveckling av en funktion som inte är relevant för samhället bidrar inte till
att den partipolitiska maktpositionen. Det blev särskilt tydligt när
Statsminister Reinfeldt och Finansminister Borg förklarade Försvarsmakten som
ett särintresse i media.
Sannolikheten
för att Försvarsmakten skulle användas till att skydda Sverige bedömdes som obefintlig.
Svenska utrikespolitiska ambitionerna skapade incitament för en
säkerhetspolitik långt bort från Sveriges gränser. Internationella insatser
blev ett sätt att få viss internationell politisk påverkan. Ett exempel är Mali-insatsen
som verkar drivas av svenska utrikespolitiska ambitioner att medverka i
säkerhetsrådet.
Ett
sätt att förstå beslut är att studera risk. En teoretisk förklaringsmodell ges
av Gerald Wilder, risk homeostasis. Individens accepterade risknivå jämförs med
den uppfattade risknivån, åtgärder anpassas för att harmonisera med den
accepterade risknivån. Om risknivån uppfattas farlig fattas mindre riskfyllda
beslut. Ett exempel är dagens Natodebatt som utifrån Wilders modell bara kan leda
till ett resultat, att inte ansluta sig till Nato.
Det
är inte politiskt försvarbart att lägga pengar på något som inte bidrar till en
synbar samhällsutveckling. Kostnader måste ställas i relation till den
projicerade bilden av synligt engagemang som vår politiker vill förmedla till
allmänheten. Allmänhetens uppfattningar blir ett viktigt instrument för att
utöka sitt inflytande inför ett kommande val. Men det blir även viktigt i den
interna positioneringskamp som pågår inom ett parti.
I de tidigare försvarsbesluten var risknivån låg vilket bidrar till att
dagens korrigerade beslut känns desperata och ogenomtänkta. När vinden har vänt
och förutsättningarna är annorlunda är det med samma logiska resonemang politiskt
försvarbart att diskutera eventuella kostnadsökningar inom den
säkerhetspolitiska arenan och det nationella försvaret. För att möta den
förändrade omvärldsbilden behöver vår ledning nu fånga den osäkerhet som finns
i samhället. Den accepterade risknivån har förändrats vilket påverkar
försvarspolitiken. Det blir mer ”hippt” att prata säkerhetspolitik när det
finns ett förankrat intresse/oro hos allmänheten, men besluten blir troligen
försiktigare. Försvars- och säkerhetspolitik blir en arena som får en momentan
statusökning. Men de etablerade partierna har alla bidragit till att försvaga
och förminska försvarsförmågan.
I en artikel av Cacciatore,
Meng, Boyd och Reber i tidningen Public Relations Review framkommer att bilden
som media förmedlar är viktig för att skapa förtroende hos allmänheten. En
annan viktig faktor är kunskap om de beslut som fattas. Om ett beslut måste
omprövas när det uppstår skiftningar i omvärlden kan det leda till misstroende
mot de etablerade politiska partierna.
Medias
förmedlade bild av vår försvars- och säkerhetspolitik kan upplevas splittrad
och kortsiktig. Istället för att skapa förtroende leder besluten till det
motsatta. Det minskade förtroende tar sig olika uttryck och det är sannolikt
att de etablerade partiernas nedgång och Sverigedemokraternas uppgång går att
härleda till allmänhetens missnöje mot etablerade partiers beslutsprocesser. Besluten
förmedlar en bild där politiker inte upplevs förvalta mandatet att utveckla
Sverige.
Förutom en invandrarfientlig politik står Sverigedemokraterna (SD) för en romantiserad bild skapad efter en verklighet som inte existerar. I vissa fall är det en återgång till en verklighet som var aktuell för 20-30 år sedan. Bilden går inte att införliva men den går att marknadsföra i jakten på röster.
Förutom en invandrarfientlig politik står Sverigedemokraterna (SD) för en romantiserad bild skapad efter en verklighet som inte existerar. I vissa fall är det en återgång till en verklighet som var aktuell för 20-30 år sedan. Bilden går inte att införliva men den går att marknadsföra i jakten på röster.
I det
amerikanska valet har ett liknade fenomen uppstått, en kandidat som av de
flesta experter bedömts som en osannolik president. Med aggressivitet och elak
retorik lyckades han förmedla en annorlunda bild över en politisk ledare vilket
tydligen tilltalade väljare. Genom att bryta mot traditionella normer lyckas både
Trump och SD skapa förtroende hos vissa väljargrupper.
Om
inte politiker tar ansvar för sina beslut även om dessa är felaktiga är risken
att förtroendet påverkas vilket bara gynnar partier som profiterar på missnöje.
Synligt ansvarstagande är något som saknas i dagens samhälle. Många vill sola
sig i glansen när det blir bra eller positiva beslut men när det fattas dåliga
eller felaktiga beslut är det ytterst svårt att hitta den ansvarige. I det
flesta negativa beslut verkar det som om besluten fattats av sig själva.
Bristande förtroende och låg försvarsvilja är en konsekvens av beslut som
främst grundar sig på kortsiktiga prioriteringar som ofta påverkas av behovet
av mer makt.