Säkerhet i arbetslivet

Under min tid i Försvarsmakten har jag uppfattat att säkerhetsinstruktionen (SäkI) är allenarådande när det gäller att reglera säkerheten. Dokumentet är nästan fult att ifrågasätta och har näst intill en religiös status, dess betydelse genomsyrar verksamheten. Men den reglerar oerhört lite av den militära professionen. Jag vill påstå att de anställda soldaterna och officerarna för det mesta arbetar under föreskrifter från arbetsmiljöverket. Om vi för enkelhetens skull antar att en soldat eller officer gör 10-20% av verksamheten i det som kan betraktas som under övning, ca 8-9 veckor per år. Den tiden är SäkI styrande, men när det inte är övning gäller arbetsmiljöverkets föreskrifter. Rutintjänst, vård och återställning kan inte ses som övning utan snarare som ett ordinärt arbete.

Innan en övning sker omfattande förberedelse och riskanalyser, men i den dagliga verksamheten får arbetet bara ske med en enklare order, ingen riskanalys och ofta utan uppföljning.

Varför är det så?

Varför gör vi skillnad på säkerhet i vardagen och säkerhet under övning?

Hur kan en militär skola utbilda i SäkI men inte i andra föreskrifter?

Jag påstår även att det är ytterst få som lägger samma kraft för att planera den daglig verksamheten som när en stridsövning skall planeras. Hur kan 80% av arbetet sakna tydliga interna instruktioner när övriga 20% är reglerat. En aspekt kan vara bristande engagemang från Försvarsmaktens ledning eller bristande kompetens på samtliga nivåer. Vilket visar sig när man frågar den individen om vad som reglera den specifika verksamheten. Ingen kan nämna en föreskrift från arbetsmiljöverken eller någon annan myndighet när dom blir tillfrågade vad som reglerar den specifika verksamheten. I en övningssituation kan nästan samtliga ange rätt SäkI bok och i vissa fall sidhänvisningar.

Försvarsmakten tenderar att isolerar alla jobbiga områden som inte direkt ingår i bilden av det militära yrket. Arbetsmiljö blir reducerat till att endast omfatta enskilda individer som ofta saknar mandat eller ekonomi för att förändra. Dessa specialister blir ett hot och en belastning för organisationen. Den militära chefen har inte rätt verktyg för att vara chef vilket inte är den enskildes fel utan snarare en produkt av ett kulturellt problem. Officeren skolas in i en ogynnsam bild där ifrågasättande inte är uppskattat och där frågor ofta är en produkt av sitt eget tillkortakommande. Organisationen fostrar rädd individer som inte känner en grundtrygghet, där basen är den egna kompetensen. Ofta tillskrivs höga officerare olika attributer som indikerar kunskap och kritiskt tänkande. Men i verkligheten har dess individer liten eller ingen kunskap om den verksamhet de skall leda vilket speglar deras utbildning från Försvarshögskolan som inte avhandlar den typen av kunskap. Vilket leder till att de känner sig hotade när de möter individer som besitter den typen av kunskap. Den militära professionens största hot är dess egen inskränkthet och övertygelse om att vi är bäst på allt.

Det är svårt att utvecklas om man är bäst men det blir än svårare när man i verklighet inte ens har börjat men ger sken av att vara i slutet av resan. Vissa deviser genomsyrar verksamheten: Ett säkert uppträdande döljer oceaner av osäkerhet är tyvärr alltför vanlig och en 80% lösning är tillräckligt bra. Men få reflekterar över att det skapar en osäkerhet och en restriktiv inställning till frågor. Ytterst få gör den avancerade matematiska beräkningen att multiplicera en 80% lösning med en eller fler andra 80% lösningar.

Hur kommer det sig att facket inte ställer högre krav? En tolkning jag gör är att facket på lokal nivå är tätt knutet med arbetsgivaren vilket gör det svårt att ställa krav eller framföra relevant kritik. Facket rekryterar från anställda, när dessa saknar relevant utbildning hur kan då facket utföra sitt arbete som en kritisk aktör och motpol mot arbetsgivaren.