En reflektion om chefer

Det finns i vissa kretsar en uppfattning om att militära chefer är bättre på att fatta beslut än deras civila motsvarigheter. Uppfattningen grundar sig ofta i hur mycket tid som används för att fatta beslutet och vilken risknivå som chefen är beredd att ta. Andra aspekter som kan påverka är graden av frihet som den anställde känner från chefen.

Rent spekulativt kan man resonera om varför denna skillnad uppstår. Min personliga hypotes är att det militärteoretiska principen med uppdragstaktik tillsammans med kontinuerlig träning i situationer där det förekommer en förhöjd nivå av upplevd risk, påverkar den individuella förmågan att fatta beslut.

Förenklat kan uppdragstaktik ses som en ledningsprincip där individen har ett tydligt mål och resurser för att nå dit. I de fall där det är möjligt, överlåts själva förfarandet till en chef på lägre nivå som har en bättre perception över situationen.

Kontinuerlig exponering av risk medför att farliga situationer inte upplevs farliga. Träning och övning bidrar till att forma individens riskuppfattning och attityd till risk. Effekten är inte isolerad till det enskilda området utan påverkar över ett brett spektra av risker, generaliseringseffekt.

Utöver dessa två faktorer påverkar även den plats (kontext) som beslutet fattades på själva riskperceptionen. Om en risk bedöms på ett kontor blir den sannolikt farligare om samma bedömning sker i riskens direkta närhet. Riskanalyser och riskbedömningar innehåller en hög grad av subjektiva tolkningar och antagande. För att analysen skall bli mer reliabel behöves ytterligare en riskbedömning som är i risken direkta närhet.

När den militära chefen sätts i en företagskontext är det troligt att avståndet till risken upplevs som stort. Den militära erfarenheten från övningar och militär teori bidrar till att riskerna bedöms lägre.

Arbetstagaren får sannolikt farligare och större uppgifter av en militär chef jämfört med en civil motsvarighet. För att stödja individens riskperception används kunskap och erfarenhet. Individen kategorisera risk med hjälp av tidigare upplevelser vilket bidrar till att risken blir mer hanterbar och begriplig.

Upplevelsen av att militära chefer är bättre som chefer behöver således inte vara rätt, snarare grundar sig uppfattningen på olika tolkningar av den aktuella risknivån inför ett beslut.

Det kan även vara en trolig förklaring till varför föreskrifter från olika myndigheter har varit svåra att implementera i den dagliga verksamheten inom Försvarsmakten som till påminner om en företagskontext. Mig veterligen finns det bara ~3 förband som uppfyller elsäkerhetsverkets krav.

Kan en chef vara ansvarig för en verksamhet som skall träna för att ta risk men där det dagliga arbetet  kretsar kring att minimera risker?

Vilket ansvar har Försvarsmakten för den attitydförändring som sker hos officerare och soldater när de växlar arbetsplats till en annan verksamhet?