söndag 6 november 2016

Övning och träning

Försvarsmakten genomför många olika typer av övningar, allt från ledningsövningar till förbandsövningar där olika förband samtränar. Jag har länge funderat på vad det är vi egentligen övar och hur det följs upp och återförs in i organisationen. Jag har i flera fall uppfattat att soldaterna ofta prioriteras i förbandsövningar och att deras övning ur ett soldatperspektiv är viktigare än officerarnas beslutsträning.
Min uppfattning är att vi ofta övar olika typer av moment som inte direkt utvecklar chefens förmåga att fatta beslut på högre nivå. Särskilt intressant blir det om man bemödar sig att fråga chefer varför vi övar på just det här momentet kopplat till deras egen befattning. Väldigt få kan ge ett konkret svar som är kopplat till beslutsträning. Vi tränar på det vi kan vilket blir synligt i funktionsövningar. Civila specialister kallas in för att träna på moment som de utför dagligen i en annan kontext. Mycket av vår övningsverksamhet behöver moderniseras och förändras för att matcha personalen som övas. Många av dagens övningar är ett resursslöseri, där individens kompetens inte tas tillvara.
Ett problem kan vara att de som genomför planeringen inte har en tillräckligt djup egen kompetens för att planera övningen. En romantisk bild över ett gammalt värnpliktsförsvar lever kvar och bidrar till att övningen inte når den grad av komplexhet som är behövligt för att utveckla ett stående förband med i vissa fall djupt specialiserad personal.
I många fall kan dagens funktionsmoment genomföras med ett post-it lapp enligt ett table top koncept för att nå samma effekt men till en betydligt lägre kostnad.

Vi genomför ledningsträningsövningar som är tänkta att stärka och utveckla vår förmåga, men frågan är om vi blir bättre. Hur vet vi att vi blir bättre när vi inte kan beskriva vad vi har gjort bra eller dåligt?
Personligen tror jag att Försvarsmakten skulle kunna utvecklas betydligt mer om uppföljning och utvärdering blev träffsäkrare och genomfördes på ett mer professionellt sätt.
Vi vill ständigt utveckla och förnya vår utrustning, bemanna och utveckla våra förband. Men vi utvecklar inte vårt sätt att öva, i mångt och mycket övar vi likvärdigt nu, som vi gjorde för 10 – 20 år sedan, det är bara scenariot som har förändrats. Varför sker inte samma typ av utveckling inom övning och träning som inom materielutveckling. Är dagens system verkligen det bästa sättet vi kan förbandsträna eller har det bara blivit så på grund av att vi inte investerat i kompetens kopplat till övningsplanering.

Logistik och sjukvård är särskilt intressant att studera. Om huvuddelen av övningen bygger på ett cykliskt övningsupplägg där förband genomför olika ”stationer” sker logistiken efter en tidslinje. Inget förband skall bli utan drivmedel för då förstörs övningen. Personalen skall inte åka sjukvårdskedjan, då får soldaten inte en bra övning.
Samtidigt står det i oändligt många böcker att logistik är viktigt, men ytterst få vill träna på det. När vi väl genomför övningar där logistik har en framträdande roll blir momenten ofta komplexa och svåra att förutse. Det ställs större krav på individuell långsiktig planering vilket avviker från övriga förbandsövningar där chefer ofta klarar sig trots att de inte har tillräckliga kompetenser. De organisatoriska svagheterna lyser som strålkastare med pinsam tydlighet.

Sammantaget anser jag att våra övningsupplägg behöver utvecklas, funktioner skall vara en integrerad del i förbandsövningen vilket inte är fallet idag. Dagens övningar riktar sig främst till soldater på de förband som kan producera ett taktiskt resultat i övningsscenariot.

En av de största riskerna med dagens övningar är att de inte stimulerar chefers beslutsfattning eller tillvaratar civila specialister kompetens inom el, sjukvård, data och telekom, vvs m.m. vilket medför att de kan bli rekryteringshämmande för organisationen.