Försvarsmakten
genomför många olika typer av övningar, allt från ledningsövningar till
förbandsövningar där olika förband samtränar. Jag har länge funderat på vad det
är vi egentligen övar och hur det följs upp och återförs in i organisationen.
Jag har i flera fall uppfattat att soldaterna ofta prioriteras i
förbandsövningar och att deras övning ur ett soldatperspektiv är viktigare än
officerarnas beslutsträning.
Min
uppfattning är att vi ofta övar olika typer av moment som inte direkt utvecklar
chefens förmåga att fatta beslut på högre nivå. Särskilt intressant blir det om
man bemödar sig att fråga chefer varför vi övar på just det här momentet
kopplat till deras egen befattning. Väldigt få kan ge ett konkret svar som är
kopplat till beslutsträning. Vi tränar på det vi kan vilket blir synligt i
funktionsövningar. Civila specialister kallas in för att träna på moment som de
utför dagligen i en annan kontext. Mycket av vår övningsverksamhet behöver
moderniseras och förändras för att matcha personalen som övas. Många av dagens
övningar är ett resursslöseri, där individens kompetens inte tas tillvara.
Ett
problem kan vara att de som genomför planeringen inte har en tillräckligt djup
egen kompetens för att planera övningen. En romantisk bild över ett gammalt
värnpliktsförsvar lever kvar och bidrar till att övningen inte når den grad av
komplexhet som är behövligt för att utveckla ett stående förband med i vissa
fall djupt specialiserad personal.
I
många fall kan dagens funktionsmoment genomföras med ett post-it lapp enligt
ett table top koncept för att nå samma effekt men till en betydligt lägre
kostnad.
Vi
genomför ledningsträningsövningar som är tänkta att stärka och utveckla vår
förmåga, men frågan är om vi blir bättre. Hur vet vi att vi blir bättre när vi
inte kan beskriva vad vi har gjort bra eller dåligt?
Personligen
tror jag att Försvarsmakten skulle kunna utvecklas betydligt mer om uppföljning
och utvärdering blev träffsäkrare och genomfördes på ett mer professionellt
sätt.
Vi
vill ständigt utveckla och förnya vår utrustning, bemanna och utveckla våra
förband. Men vi utvecklar inte vårt sätt att öva, i mångt och mycket övar vi
likvärdigt nu, som vi gjorde för 10 – 20 år sedan, det är bara scenariot som
har förändrats. Varför sker inte samma typ av utveckling inom övning och
träning som inom materielutveckling. Är dagens system verkligen det bästa
sättet vi kan förbandsträna eller har det bara blivit så på grund av att vi
inte investerat i kompetens kopplat till övningsplanering.
Logistik
och sjukvård är särskilt intressant att studera. Om huvuddelen av övningen
bygger på ett cykliskt övningsupplägg där förband genomför olika ”stationer”
sker logistiken efter en tidslinje. Inget förband skall bli utan drivmedel för
då förstörs övningen. Personalen skall inte åka sjukvårdskedjan, då får
soldaten inte en bra övning.
Samtidigt
står det i oändligt många böcker att logistik är viktigt, men ytterst få vill
träna på det. När vi väl genomför övningar där logistik har en framträdande
roll blir momenten ofta komplexa och svåra att förutse. Det ställs större krav
på individuell långsiktig planering vilket avviker från övriga förbandsövningar
där chefer ofta klarar sig trots att de inte har tillräckliga kompetenser. De
organisatoriska svagheterna lyser som strålkastare med pinsam tydlighet.
Sammantaget
anser jag att våra övningsupplägg behöver utvecklas, funktioner skall vara en
integrerad del i förbandsövningen vilket inte är fallet idag. Dagens övningar
riktar sig främst till soldater på de förband som kan producera ett taktiskt
resultat i övningsscenariot.
En
av de största riskerna med dagens övningar är att de inte stimulerar chefers
beslutsfattning eller tillvaratar civila specialister kompetens inom el,
sjukvård, data och telekom, vvs m.m. vilket medför att de kan bli
rekryteringshämmande för organisationen.
Inlägg
