Nuvarande ÖB samt andra inom Försvarsmakten påtalar vikten av en god säkerhetskultur. Resonemanget är fullt logiskt, för ingen vill egentligen utsätta sin personal för skador eller ohälsa. Men hur skapar man en god säkerhetskultur när personalen och dess chefer tränas i risktagning. Soldater och officerare genomför frekvent övningar där essensens är att våga ta en risk.
Men kan en försvarsmakt ha en enad säkerhetskultur, flygvapnet har genom flertalet haverier lyckats skapa en säkerhetskultur även om den får kritik från Statens haverikommission. Överiga delar har naturligtvis en säkerhetskultur även om den innefattar en annan syn på risk, vilket kan vara hälsosamt i den djupaste fred vi nu befinner oss i. Ett förebyggande arbete som finns beskrivet i AML bygger på riskreducering.
Hur kan det vara en sådan divergerande uppfattning inom Försvarsmakten. En förklaring kan vara att nyttan med säkerhet är svår att förstå i den militära kontexten. Huvuddelen av utbildningen riktar sig mot den specifikt militärtjänsten och en minimal del mot rollen som arbetsgivare.
Personal vet knappt vad som står i svensk lag avseende arbetsmiljö, elsäkerhet, miljö, sjukvård och kan inte förväntas följa dessa. Här har organisationen ett oerhört stort ansvar för att höja kompetensen och bildningen.
Hur kommer det sig att inspektionerna av förbandens säkerhet ständigt uppvisar brister och omfattande svagheter. Troligen finns det en brist på engagemang högre upp i organisationen. Engagemang är en viktig faktor i arbetet med säkerhet. Flera forskare pekar på att ledningens engagemang sprider sig i organisationen vilket har en positiv påverkan på arbetet med säkerhet.
Bristen på ett synligt engagemang för säkerhet visar sig bland annat i den beställning som Försvarsmakten ger till Försvarshögskolan. Arbetsgivarrollen har inget utrymme vilket leder till att lagtexten förblir okänd för många officerare.
När försvarsmakten försöker rekrytera in specialister för dessa områden som för merparten av det militära kollektivet upplevs som sidospår, skapas frustration. Frustrationen är dubbelriktad och visar sig genom att specialisterna känner sig åsidosatta när de endast försöker implementera en lägstanivå av åtgärder. De förväntas sälja och marknadsföra ett område trots att det är tvingande.
Omvänt känner sig många officerare frustrerade då de upplever att specialisterna motarbetar och hindrar den militära kreativiteten.
Viljan och behovet av att genomföra realistiska övningar påverkar implementeringen av säkerhet, vilket bland annat återspeglas i säkerhetsinstruktionen (SäkI). Som jag uppfattar som platt utan nivåindelning eller tydlig ambition.
Inlägg
