Den militära filosofin med uppdragstaktik och positiv rapportering är i grunden bra. Chefer och medarbetare kan använda sin kreativitet och initiativkraft för att lösa problem. Det förutsätter kunskap och erfarenhet om det aktuella området samt resurser för att nå målet.
Det är inte fel att tillämpa samma tankesätt i den dagliga driften men det förutsätter att det finns kunskap, erfarenhet och resurser. Det behöver även finnas en grundläggande förståelse för principen av positiv rapportering, att den enskilde inte behöver komma på lösningen till problemet.
Med en ökad arbetsplatspress och stress ökar förväntningarna på individen, vissa förväntningar är självpåtagna andra är organisatoriska.
Kraven på att medarbetarna skall lösa problemen självständigt ökar. Huvuddelen av personalen saknar den kunskap som behövs för att hantera problem som inte kan kopplas mot den klassiska militära professionen eller deras kompetensområde. Ekonomi, arbetsmiljö, elsäkerhet, brandsäkerhet, hälsa- och sjukvård m.m. är bara några exempel där den militära skolningen inte är tillräckligt omfattande.
Det kan således vara svårt för den enskilde att be om hjälp när man inte har tillräckliga kunskaper för att analysera problemet. Den interna pressen och förväntningarna bidrar till att individen inte ställer rätt frågor uppåt eller nedåt i organisationen.
Problemet uppfattas som olösligt och blir en källa till frustration som inte kan lösas av den egna initiativkraften.
Oviljan att hantera dess områden av chefer på olika nivåer grundar sig troligen i rädsla. I befordringsinrikade organisationer är det inte osannolikt att medarbetare och chefer undviker ett förebyggande arbetssätt vilket även bekräftas av vissa forskningsrapporter. Som chef vill man inte visa sig okunnig vilket kan vara negativt för den fortsatta karriärutvecklingen.
Effekten blir ett beslutsvakuum som skapar frustration. Det som många uppfattar som gnäll från arbetstagare kan säkerligen kopplas mot oviljan att hantera uppgifter där det finns kompetens- och erfarenhetsbrister.
Positiv rapportering är i sig en bra strategi men den kräver mycket av individen. Risken är att den skapar en kultur där problem och friktioner inte lyfts fram. Frågorna förblir olösta och frustrationen skapar negativism och gnäll.
Gnäll är snarare ett symtom på att organisationen har underliggande problem som inte adresseras och prioriteras. Arbetstagaren får skulden när problemet troligen är organisatoriskt.
Inlägg
