Jag
har fått möjlighet att tjänstgöra på flera platser inom Försvarsmakten. Vid
flera tillfällen har jag ofta funderat över hur chefer rekryteras. Jag påstår
att det finns två sätt att stiga i graderna. Genom att vara bättre än alla
andra är ett sätt och tillämpas i vissa fall. Ett annat sätt som jag ofta uppmärksammat
är att positionera sig i ”rätt” sociala krets. Det förekommer på flera
arbetsplatser och företag, individer som sugs in i den inre kretsen utan
egentliga kompetenser eller meriter. Dessa grupperingar är fullt synliga och
sträcker sig ofta utanför den yrkesrelaterade kretsen. Nätverket bygger på
tjänster och gentjänster där individen ställer upp på olika triviala saker som t.ex. lättare byggjobb, måleriarbeten eller andra typer av tjänsteutbyten i hopp om
att det skall gynna karriären.
Genom
att titta på olika konstellationer i fikarum och mässar går det snabbt att
kategorisera vilka som är på gång uppåt i karriären. Den sociala strukturen och arbetsplatskulturen arbetar till dessa individers fördel och bidrar till att de får andra
eller bättre möjligheter att lyckas. Uppgifter fördelar sig inte likvärdigt
utan snarare efter en strikt social hierarki. Ofta sker uttagningen till högre
tjänster innan själva jämförelsen mellan kandidaterna är genomför. Vilket visar
sig i transparensen efter ett lokalt nomineringsmöten där protokollet ofta är
bristfälligt eller ofullständigt. De olika kandidaterna kompetensprofiler är
sällan heltäckande, individen reduceras ner till några enstaka rader. Jämförelsen
mellan olika individer blir svår och subjektiv vilket leder till antaganden där
den sociala hierarkin understödjer beslutet.
Förutom
att vara illojalt mot övriga sökande, är det svår att komma tillrätta med
organisatoriska problem när rekryteringen grundar sig på ”sköna individer” som
liknar oss. Varför har Försvarsmakten inte kommit längre med olika frågor som
t.ex. jämställdhet. Är det egentligen konstigt att vi inte kommer längre! Jag
tycker det är fantastiskt att vi kommit dit vi har, även om det är
otillräckligt.
Rent
principiellt kan jag fundera över varför inte större vikt läggs på urval. Adrian
Furnham redogör i sin bok om organisationspsykologi att fem faktorer påverkar
beteendet på arbetsplatsen: förmåga; motivation; intelligens; demografiska
faktorer; personliga egenskaper. Intelligens, förmåga och personliga egenskaper
är de faktorer som har störst påverkan på beteende. Hur kommer det sig att vi
inte ägnar dess faktorer större uppmärksamhet. Motivation och demografiska
faktorer har viss påverkan men inte speciellt mycket.
Jag
påstår att förmåga, personliga egenskaper och intelligens
inte är med i rekryteringen i det hierarkiska systemet, om inte kandidaten är
överlägsen övriga som söker en befordran. Intressant
vore att i framtiden kartlägga vilka faktorer som värdesätts och hur väl de
överensstämmer med en existerande norm som säkerligen har inslag av bias.
Inlägg
