Försvarsvilja

Förändringens vindar råder inom svensk säkerhetspolitik, vårt närområde upplevs allt osäkrare på grund av att Ryssland agerar mer aggressivt än tidigare. I takt med att hotbilden förändras omvärderas tidigare försvarspolitiskabeslut: värnplikt; nedläggning av P18 (Gotland); avveckling av Tung Kustrobot 15; försäljning av PBV 501.

Besluten som fattades hade säkerligen en mängd rationella argument och kändes rätt i den kontext som existerade då. När verkligheten förändras skapar dessa beslut som idag kan upplevas mindre lyckosamma en omedveten kommunikation till allmänheten. Den upplevda träffsäkerheten gör att trovärdigheten i besluten ifrågasätts vilket skapar ett dolt missnöje. Militärstrategen Clausewitz har identifierar tre faktorer är viktiga för krigföring: folket, fältherren och den politiska makten. Folkviljan är kritisk för att uppnå militära framgångar. Trovärdighet har enligt Clausewitz en direkt påverkan på försvarsviljan i en befolkning.

Kortsiktiga prediktionspolitik som förmedlas av media grundar sig på bedömningar av en felaktig framtid som utgör grundstommen för dessa beslut. Gamla beslut som möter dagens förändrade verklighet med en ny hotbild skapar tvivel och missnöje, sannolikt leder det till bristande förtroende. Den upplevda bristen på förmåga att fatta väl avvägda beslut medför att etablerade politiskapartier förlorar sin trovärdighet. Bilden förmedlas och förstärks av media och blir än tydligare när beslutsfattare flyr undan sitt ansvar.

Kultur som verkade existera när merparten av dessa beslut togs var främst inriktad till att bevara/förvalta vissa säkerhetspolitiska funktioner vilket medförde att ökade kostnader för Försvarsmakten var något som uppfattades negativt. Utveckling av en funktion som inte är relevant för samhället bidrar inte till att den partipolitiska maktpositionen. Det blev särskilt tydligt när Statsminister Reinfeldt och Finansminister Borg förklarade Försvarsmakten som ett särintresse i media.

Sannolikheten för att Försvarsmakten skulle användas till att skydda Sverige bedömdes som obefintlig. Svenska utrikespolitiska ambitionerna skapade incitament för en säkerhetspolitik långt bort från Sveriges gränser. Internationella insatser blev ett sätt att få viss internationell politisk påverkan. Ett exempel är Mali-insatsen som verkar drivas av svenska utrikespolitiska ambitioner att medverka i säkerhetsrådet.

Ett sätt att förstå beslut är att studera risk. En teoretisk förklaringsmodell ges av Gerald Wilder, risk homeostasis. Individens accepterade risknivå jämförs med den uppfattade risknivån, åtgärder anpassas för att harmonisera med den accepterade risknivån. Om risknivån uppfattas farlig fattas mindre riskfyllda beslut. Ett exempel är dagens Natodebatt som utifrån Wilders modell bara kan leda till ett resultat, att inte ansluta sig till Nato.

Det är inte politiskt försvarbart att lägga pengar på något som inte bidrar till en synbar samhällsutveckling. Kostnader måste ställas i relation till den projicerade bilden av synligt engagemang som vår politiker vill förmedla till allmänheten. Allmänhetens uppfattningar blir ett viktigt instrument för att utöka sitt inflytande inför ett kommande val. Men det blir även viktigt i den interna positioneringskamp som pågår inom ett parti.

I de tidigare försvarsbesluten var risknivån låg vilket bidrar till att dagens korrigerade beslut känns desperata och ogenomtänkta. När vinden har vänt och förutsättningarna är annorlunda är det med samma logiska resonemang politiskt försvarbart att diskutera eventuella kostnadsökningar inom den säkerhetspolitiska arenan och det nationella försvaret. För att möta den förändrade omvärldsbilden behöver vår ledning nu fånga den osäkerhet som finns i samhället. Den accepterade risknivån har förändrats vilket påverkar försvarspolitiken. Det blir mer ”hippt” att prata säkerhetspolitik när det finns ett förankrat intresse/oro hos allmänheten, men besluten blir troligen försiktigare. Försvars- och säkerhetspolitik blir en arena som får en momentan statusökning. Men de etablerade partierna har alla bidragit till att försvaga och förminska försvarsförmågan.

I en artikel av Cacciatore, Meng, Boyd och Reber i tidningen Public Relations Review framkommer att bilden som media förmedlar är viktig för att skapa förtroende hos allmänheten. En annan viktig faktor är kunskap om de beslut som fattas. Om ett beslut måste omprövas när det uppstår skiftningar i omvärlden kan det leda till misstroende mot de etablerade politiska partierna.

Medias förmedlade bild av vår försvars- och säkerhetspolitik kan upplevas splittrad och kortsiktig. Istället för att skapa förtroende leder besluten till det motsatta. Det minskade förtroende tar sig olika uttryck och det är sannolikt att de etablerade partiernas nedgång och Sverigedemokraternas uppgång går att härleda till allmänhetens missnöje mot etablerade partiers beslutsprocesser. Besluten förmedlar en bild där politiker inte upplevs förvalta mandatet att utveckla Sverige.
Förutom en invandrarfientlig politik står Sverigedemokraterna (SD) för en romantiserad bild skapad efter en verklighet som inte existerar. I vissa fall är det en återgång till en verklighet som var aktuell för 20-30 år sedan. Bilden går inte att införliva men den går att marknadsföra i jakten på röster.

I det amerikanska valet har ett liknade fenomen uppstått, en kandidat som av de flesta experter bedömts som en osannolik president. Med aggressivitet och elak retorik lyckades han förmedla en annorlunda bild över en politisk ledare vilket tydligen tilltalade väljare. Genom att bryta mot traditionella normer lyckas både Trump och SD skapa förtroende hos vissa väljargrupper.

Om inte politiker tar ansvar för sina beslut även om dessa är felaktiga är risken att förtroendet påverkas vilket bara gynnar partier som profiterar på missnöje. Synligt ansvarstagande är något som saknas i dagens samhälle. Många vill sola sig i glansen när det blir bra eller positiva beslut men när det fattas dåliga eller felaktiga beslut är det ytterst svårt att hitta den ansvarige. I det flesta negativa beslut verkar det som om besluten fattats av sig själva. Bristande förtroende och låg försvarsvilja är en konsekvens av beslut som främst grundar sig på kortsiktiga prioriteringar som ofta påverkas av behovet av mer makt.

En fundering

Jag har ofta funderat på vilka egenskaper en hög chef i Försvarsmakten skall ha. Hur blir man General? Jag tycker frågan är särskilt intressant med tanke på den urvalsprocess som militär personal genomgår när de påbörjar sin militära karriär som soldat/officer. Finns det personliga egenskaper som är särskilt viktiga högre upp i hierarkin? Men det kan även vara en socialisering och anpassningseffekt som uppstår när individen möter en specifik kultur. Individens förmåga att anpassa och forma sig efter den kulturen skapar förutsättningar för att klättra i karriärstegen. Hur väl individen passar den stereotypa bilden av en officer skapar en grund för fortsatt avancemang. I varje nivå och i varje uppgift kan det finnas möjlighet att interagera med olika kulturer. Individen anpassningsförmåga blir viktig och är sannolikt avgörande för vilka karriärmöjligheter individen får. Sannolikt är det ett specifikt beteende och inte resultatleverans som skapar karriärmöjligheter mot högre nivåer. Adrian Furnhams modell för beteende i arbetslivet kan bidra med viss förklaring. Där intelligens, personliga egenskaper och förmåga är särskilt viktiga.

Förmåga kan troligen ses som förmågan att anpassa sig till den normativa bild över hur en chef skall vara i den kulturella kontext som är aktuell i den givna bedömningssituationen. Utbildning är viktig för att individen skall kunna passa in. Den bredd som återfinns inom ämnet krigsvetenskap har troligen en större kulturell förklaring än en vetenskaplig ”Krigsvetenskap är det ämne som studerar krig, krigföring och användning av militära medel i alla typer av insatser” (FHS).

     Våra höga chefer är en produkt av socialisation och kultur. Den som blir selekterad till ÖB-posten är sannolikt den individ som passar bäst in i den politiska kontext som den rådande situationen kräver, kunskapsnivån har mindre betydelse. Det blir därför viktigt att etablerar kontaktnät som kan möjliggöra befattningar och tjänster som bidrar till att förstärka individuella styrkor och osynliggöra svagheter.

Tung kustrobot 15

Plötsligt händer det, Försvarsmakten chokar med att plocka fram ett gammalt vapensystem (tung kustrobot 15) ett system som tidigare pensionerats. Det är naturligtvis positivt att vi stärker vårat försvar men det skickar också tydliga signaler: öka vår förmåga; tidigare nedläggningar var ogenomtänkta; utveckling tar långtid; desperation.

Öka vår förmåga, genom att återta systemet kompletterar vi vår förmåga. Men troligen bidrar signalerna inte med någon större avskräckandet effekt. Ett system som hämtas från ett museum har inte uppdaterats, huvuddelen av personalen har slutat. Den tysta kunskap som individer får genom att öva och träna på ett system är troligen borta. För att återta ett helt system krävs omfattande satsningar på materiel och personal för att möta behovet.

Tidigare nedläggningar var ogenomtänkta, jag funderar ofta på vilka grunder ett beslut tas. Återaktiveringen visar att besluten ofta tas på väldigt kortsiktiga grunder. Jag tror att det är få individer som har förmågan att se in i framtiden, jag är osäker på om det finns någon. Möjligen kan man göra prediktioner baserade på ett tidigare agerande. Det kan därför vara problematiskt med beslut. De vi vet om beslut är att de bygger på en subjektiv föreställning om risk (sannolikhet och konsekvens) som påverkas av individuella känslor. När beslutet togs att avveckla tung kustrobot var det i ljuset av den djupa fred och harmoniska samhälle som fanns då. Det framkallade säkert positiva känslor om hopp, globalisering och framtidstro. En gynnsam politisk och samhällsutveckling korrelerar sannolikt med en för Försvarsmakten ogynnsam försvars och säkerhetspolitik.

Utveckling tar långtid, att ta fram en ny förmåga blir ett omöjligt projekt om resultatet skall ge effekt på kort sikt. Beslutet visar vår oförmåga att anpassa oss till nya förutsättningar. Vi har ett system som grundar sig på politiska beslut och lagen om offentlig upphandling vilket medför att vi är trögrörliga och har svårt att anpassa oss. Om ett annat land analyserar våra handlingsmönster skulle de troligen komma fram till att vår sårbarhet är främst när vi möter okända situationer eller tekniska framsteg som tvingar oss till anpassning på en mer omfattande nivå.

Desperation, genom att titta på reaktioner och motreaktioner och utvärdera signaler kan man konstatera att det inte finns några bakre resurser att laborera med. Beslutet att plocka fram tung kustrobot blir en bekräftelse på att vi inta har resurser. Men desperationen riktar sig dels externt mot andra länder som kan anpassa sin säkerhetsstrategi för att utöva påtryckningar. Det finns även en intern riktning där Försvarsmakten kommunicerar indirekt med den svenska allmänheten för att skapa folkopinion som skall ligga till grund för en ökad försvarsbudget.