Jag lyssnade på en paneldebatt med försvarsutskottet vid FHS. En
fråga ställdes till utskottet som skilde sig från övriga.
Ni uttrycker att känslor påverkar era beslut, hur säkerställer
ni att ni fattar rätt beslut?
Försvarsutskottet förstod sannolikt inte frågan och svarade
därför spontant. Utskottet svarade att besluten grundar sig på känslor, det är
med hjärta som besluten tas.
Att fatta objektiva beslut är en omöjlighet, människor har
känslor och de färgar beslutsfattning. Det är djupt oroande att folkvalda
individer som har möjlighet och makt låter sina känslor styra beslutsfattandet.
Den försvarspolitiska utvecklingen verkar vara känslomässigt styrd. Det kan
därför vara intressant att följa upp besluten ur ett longitudinellt perspektiv.
Hur träffsäkra är våra folkvalda i sina försök att förutspå den
försvarspolitiska utvecklingen. Historiskt kan det uppfattas som om det finns
en del situationer som kanske inte blivit bra t.ex Garnisonsnedläggningar på Gotland (P18).
Vänstern gjorde en ansats och hävdade i sin inledning att han
grundade sina argument på 200 års erfarenhet och vetenskaplig empiri. Det är
glädjande att vetenskap och erfarenhet får genomslag i Försvarsutskotten men
jag undrar på vilket sätt det färgar inställning till försvarspolitiken. I sitt
anförande uttrycktes en stark oro kopplat till det ryska agerandet i Östersjön.
Jag frågar mig hur 200 års erfarenhet hjälper till i dagens bedömningar. Risken
är att argumenten framför på felaktiga grunder. År 1814 fanns inte internet, dagens
samhälle har ingen historisk motsvarighet.
Sverigedemokraterna beskriver en ambition som är otidsenlig med
en ledningsstruktur som troligen inte går att tillämpa i dagens samhälle.
Personalvolymerna är hämtade från 80-talet. Den romantiska bilden av försvaret
går sannolikt inte att tillämpa i dagens samhälle. Det är lätt att
sitta i opposition och predika en satsning på försvaret på 20 miljarder när den
aldrig kommer att realiseras.
Jag blir faktisk lite skrämd över den bild försvarsutskottet ger
och vad dessa individer ger uttryck för. Liberalerna framställer sig som
pålästa och det blir nästan komiskt när man ser kroppsspråket på
försvarsutskottets ordförande när andra partier uttalar sig. Gesterna, suckarna
och föraktet som finns, känns alarmerande.
Genom att observera interaktion blir jag fundersam om det
verkligen finns ett genuint intresse för att ta ansvar för svensk
försvarspolitik från alla inblandade partier. Jag kan uppleva att det är ett sätt
att profilera sig själv för att säkerställa sin egen position.