Dagens fundering, feghet i leden.

Jag har vid flera tillfällen hört att höga chefer inte vågar beskriva den ”verkliga” verkligheten. Istället presenteras en blid som är finslipad och som saknar information om organisationens tillstånd. Det är endast de individer som inte kan eller vill bli befordrade till höga chefer som vågar uttrycka och beskriva verkligheten.

Senast idag hörde jag en kommentar där någon uttryckte ”han kan inte befordras så han kanske vågar säga som det är”. Tydligen har vi byggt en organisation som premierarar skönmålning och feghet. Jag tror att den inslagna linjen är skadlig för organisationen och farlig för Sverige.

Om organisationskulturen är sådan att individer inte vågar beskriva verkligheten hur kan vi då förvänta oss politiskabeslut som gagnar Försvarsmakten.

Jag påstår att vi har grävt vår egen grav genom att vara fega och egoistiska. Samhällstrenden är att individen blir mer egoistisk, lite naivt hoppades jag att Försvarsmakten skull kunna förbli opåverkad. Men tyvärr är det snarare så att mod inte premieras. Individer som vågar beskriva verkligheten tillskrivs ofta ett epitet som obekväm eller svår att samarbeta med. Det är sällan att modet att säga vad man tycker mynnar ut i en positiv bemärkelse. Varför är det så? Premieras fega individer på grund av en mänsklig skyddsmekanism hos chefer? Genom att välja mindre frispråkiga individer kan normaltillståndet bibehållas vilket säkerställer att den egna situationen förblir ohotad. Som chef risker jag inte att förlora anseende vilket är viktigt i den fortsatta jakten på nästa grad. Grad är ofta intimt kopplat med en ökad social status som blir viktig i relationer med andra anställda och kan även påverka externa relationer. En ökad grad kan även bidra till att minska risken för inlåsning vilket skapar möjligheter för individen att byta karriärbana.

Resonemanget stärks ytterligare av den subjektivitet som används i urvalsprocessen av chefer, där kompetensen ofta värderas lägre än individens förmåga att anpassa sig till en social miljö.

Avsaknaden av en trovärdig interkontroll medför att verkligheten förblir okänd, endast externa kontrollfunktioner lyckas belysa bristerna. Dessa brister finns naturligtvis hela tiden men förträngs och reduceras till förmån för den enskildes karriär.

Internkontroll saknar ofta kunskap och mandat att förändra, organisationen visar även genom sitt sätt att premiera dess funktioner hur prioriterat arbetet är. Ett exempel är säkerhetsinspektionen som inte har ett tydligt mandat att agera vilket medför att förbanden inte prioriterar anmärkningar eller förändringar som framkommer i samband med tillsyn.