Dagens reflektion

Officersutbildningen startade i Marieberg 1818 starkt influerad av ett naturvetenskapligt perspektiv vilket bland annat visar sig genom att först civilingenjörsutbildningen startade 1848. Skolan har sedan utvecklats till det som idag är Försvarshögskolan. Dagens utbildning har en tydlig koppling till naturvetenskapen vilket inte är konstigt med tanke på det historiska arvet. Vad som är konstigt är att psykologi och sociologi inte får mer plats inom officersprofessionen med tanke på att krig skapas av människan, det är inget naturvetenskapligt fenomen.

Dagens utbildning väljer bort människan i den militära kontexten vilket medför att utbildningen blir endimensionell.

Grunden för att förstå beslutsprocesser saknas vilket medför operationsplaneringen och bedömanden blir lidande. Genom att välja bort perspektiv får officerare inte en fullgod förståelse för vilka nackdelar processen har.

Min erfarenhet är att planeringsprocessen sker inom en homogen grupp där risken grupp tänk är stor, vilket påverkar förmåga att tänka utanför ramarna. Tidigare erfarenheter från övningar är en av de största influenserna i planering. Metoden, planering under tidspress bygger i grunden på en subjektiv bedömning där tidigare erfarenheter (magkänsla) formar beslutet.

Tillvägagångsättet får implikationer, vilket visar sig genom att lösningarna ofta har genomförts flera gånger tidigare. Det är därför troligt att en potentiell motståndare som är väl förtrogen med ett svenskt tillvägagångsätt, kan förutse det Svenska agerandet. Det är inte bara det taktiska tillvägagångsättet som skulle tjäna på att studera människan. Försvarsmakten är idag en stor arbetsgivare, flera individer hanterar komplexa personalfrågor. Ett bredare perspektiv under utbildningen skulle säkerligen bidra till att förändra synen på flera områden, som t.ex. kompetens, rekrytering, rehabilitering och ledarskap. Personaltjänst är en relativt omdiskuterad fråga. Jag påstår att de naturvetenskapliga principerna färgar vårt sätt att hantera personal. Grovt förenklat kommer jag att resonera utefter två principer.

Den först principen har sin utgångspunkt ur ett naturvenskapligt perspektiv vilket medför att individen ofta resonerar i termer om rätt eller fel, sant eller falsk. Där arbetstagarens agerande bedöms utefter synliga tecken och resultat som går att mäta. Utgångspunkt medför att organisationen  behöver utöva mer kontroll för att styra sin personal. Den enskilde blir nästintill chefens egendom och tillåts inte utvecklas till sin fulla potential på grund av risken för avgångar, utvecklingen styrs endast av de aktuella behovet. Kunskapen går att mäta genom anställningsår, och avslutade uppgifter, kvalitet är underordnad kvantitet.

 Den andra principen utgår från att individen väljer att jobba inom ett företag där chefen får möjlighet att nyttja kompetensen under en begränsad tid som individen själv väljer. Kunskap är i detta perspektiv något som kan öka eller minska genom att stimulera individen.

Dessa principer får olika effekter bland arbetstagarna. Genom att tillämpa en mer styrande och ägande form skapar organisationen inlåsta individer. Dessa tenderar att bli osäkra vilket medför att arbetstagaren behöver mer styrning och vägledning för att prestera resultat. Principen medför även en grogrund för rädsla, vilket visar sig genom att kritik inte kommer fram.

Att tillämpa principen, kompetensen är lånad och individen väljer självständigt att jobba här, får en helt annan effekt. Organisationen tvingas utveckla individen med komplicerade uppgifter och utbildning för att stimulera arbetstagaren. Arbetet sker troligen under mer självständiga former med en lägre grad av styrning. En risk är att individen kan byta arbetsgivare när den känner att miljön inte är stimulerande.

Dessa principer skall ses som grova förenklingar av verkligheten, som är mer komplex. En stor fördel med att se kompetensen som ett lån, blir en mer relationsorienterad organisation som tvingas möta kraven från den enskilde med ökad öppenhet. En organisationen skall inte se som en stängd box där andra företag är externa hot som kan rekrytera personalen. Snarare bör den egna organisationen vara stimulerande och utvecklande där växeltjänstöring blir ett verktyg för att behålla personalen. Om individen känner sig nöjd och stimulerad är den sannolikt mer benägen att vara kvar. Varför har vi annars en massa samarbetsöverenskommelser med företag om inte personalrörelsen är dubbelriktad.

Kompetens är svårt att hantera i en organisation som är rigid och hierarkisk där individer på lägre nivå kan ha spetskompetens men som inte har möjlighet att påverka beslut som fattas på högre nivå.

Genom att göra individer anställningsbara, ökar vi sannolikheten för att de vill vara kvar.

Designansvar

FMV har en viktig uppgift avseende designansvar, att anpassa kommersiella produkter till den den svenska militära kontexten. Leverantören skapar en produkt som ofta är CE märkt, vilket innebär att den följer EU direktiv och harmoniserande standarder. Företaget redovisar öppet i ett dokument vilka direktiv och standarder som produkten följer.

Sverige har en produktsäkerhetslag som som reglerar ansvar mot konsumenten. FMV köper en CE märkt produkt som i många fall inte är anpassad till det militära användningsområdet. FMV anpassa produkten och förtydliga anvisningar.

Men i den processen faller CE märkningen bort, produkter som FMV levererar till Försvarsmakten är inte CE märkta. Men CE märkningen underlättar beslut om användning, vilket ofta blir enklare.

För att ta sitt designansvar behöver FMV egen kompetens, dagens verksamhet bedrivs allt mer med inhyrda konsulter som i vissa fall saknar domänspecifik kompetens, vilket medför att produkten inte uppfyller alla krav som slutanvändaren har. Anvisningar och instruktioner kan upplevas intetsägande och meningslösa på grund av att de är avskrivningar från tillverkarens instruktionsbok.

Risken med att outsourca kompetens är att den blir generell och inte specifik, vilket visar sig i de anvisningar som ges ut av FMV. I många materielprojekt uppstår kommunikationsproblem där tre aktörer pratar olika språk, men använder liknade termer. Innebörden blir att det uppstår missuppfattningar och feltolkningar. En stor del av problematiken ligger i den domänspecifika kompetensen, hur kan en individ förstå ett behov när man saknar kunskap och erfarenhet om användningsområdet.

Jag kan tycka att FMV inte är trovärdiga i sin leverantörsroll. Ett exempel är justeringar av driftprofilen. Jag kan tycka att driftprofilen i Mali, Afganistan och i Sveriger är olika. Miljön och användningen skiljer sig åt men anvisningarna är samma. Hur kan en produkt som ärvandes i nordiska förhållanden under kortare övningar likställas med en produkt som används kontinuerligt i 40-50 graders värmer. Omgivningen består i huvudsak av finkornig sand, inte nordiska förhållanden.

Om designansvaret skall betyda något måste FMV bygga en egen domänspecifik kompetens som kan agera motpol till Försvarsmakten. Annars är risken att designansvaret urholkas och blir betydelselöst vilket underminerar myndighetens existensberättigande. Min förhoppning är att FMV stärker sin roll och även utvecklar den till att innefatta polis, kustbevakning och räddningstjäns som idag bedriver egen utveckling och anskaffning.

Konsulter är bra till mycket men inte till att berika den egna organisationen med domänspecifik kunskap och erfarenhet. Men kompetens kostar pengar, med konsulter kan det därför vara viktigare att nå milstolpar än bra bra produkter.

Hur "sunk cost efect" påverkar beslutsfattning inom myndigheter

Jag har vid flera tillfällen funderat över hur olika projekt kan få fortskrida utan några tydliga resultat men till ökade kostnader. Ofta framhävs flera argument där det med tiden kommer att löna sig eller att det är för kostsamt att avbryta. Några exempel kan vara Prio, SLB m.m. där utgifterna skenar utan att systemen producerar resultat som utlovats.

Inom psykologin kallas den typen av beteende för sunk cost efect och är en psykologisk skyddsmekanism för att rättfärdiga beslutet. Prio har säkerligen kostat en hel del men hur mycket är säkerligen omöjligt att beräkna kopplat till personalkostnader, materiella kostnader, effektbortfall samt inhyrning eller anskaffningar som inte varit planerad. Den verkliga prislappen är troligen okänd men projektet fortskrider för det har nått en nivå där det är omöjligt att backa ur oavsett storleken på prislappen. Liknade resonemang går att tillämpa på SLB som skall fungera som ledningssystem för bataljonen. Jag kommer inte ihåg när jag hörde namnet första gången men det är många år sedan. Trots det finns ingen färdig produkt att beskåda, med det fortsätter att kosta pengar. Glädjande är att det skall implementeras i vissa system enligt FMV. Sannolikt kommer den att behöva ekonomiska investeringar under implementeringstiden.

Men varför hamnar vi i dessa situationer där projektets kostnader skenar till en nivå som gör det omöjligt att dra sig ur.

Min teori är att det saknas en tydlig kontrollfunktion som på ett objektivt sätt kan utvärdera arbetet och bedöma sannolikheten för att projektet går att färdigställa.

Mycket av arbetet kretsar idag kring förtroende, dels mellan myndigheter och företag. Vår mer specialiserade värld driver fram ett behov av spetskunskap. En effekt kan vara att ett ökat relationsbehov mellan kund och leverantör tillsammans med ett större behov av specialistkunskap försvårar öppenheten. Det blir allt svårare att ställa rätt frågor för individer som har uppgift att utvärdera och följa upp olika projekt.

Relationerna får troligen en hämmande effekt för det kritiska och objektiva tänkandet, gränserna flyter samman och rollerna mellan kund och leverantör blir svåra att hålla isär. 

Genom att titta på Försvarsmakten, FMV och SAAB är det troligt att kund och leverantörsförhållandet är svårt att uppfylla, på grund av att personalen flyter mellan myndigheterna och företagen. Dels genom att konsulter byter jobb mellan FMV och SAAB men även att militär personal rör sig till FMV eller SAAB. I vissa fall vore det kanske brukligt att ha ett avtal som förhindrar att personal kan röra sig över dessa gränser över en specifik tid. Men jag tror även att en objektiv kontrollfunktion behöver vara inblandad i processen för att säkerställa att kunden får det som beställningen avser. Riksrevisionen har möjlighet att följa upp dessa processer, men det sker ofta i efterhand när det är svårt att förändra besluten. Jag vet inte hur effektiv internkontrollen är och hur villig den är att identifiera svagheter i olika projekt. Troligen utsätts den för ett organisatoriskt tryck som gör det omöjligt att vara kritisk.

Jag har i vissa fall fått möjlighet att delta när flera aktörer samtalar om ett projekt. Kommunikation är något av det svåraste vi kan göra, det kan föregå diskustoner i timmar där ingen av aktörerna egentligen förstår den andre men alla är lika rädda för att medge det. Istället fortsätter man på samma inslagna linje utan att erkänna sitt egna tillkortakommande. Besluten fåtts på antagande om hur leverantörer tror att kunden vill att det skall vara. Kunden har uttryckt en vilja som grundar sig på ytterligare antagande och tolkningar utefter brukarens behov och önskedrömmar.

Jag har full förståelse för att det blir fel, jag blir däremot överraskad när det blir rätt. 

Kompetens

Har under flera månader roat mig med att titta på lediga tjänster inom Försvarsmakten. Främst gör att jag är nyfiken på hur arbetstagivaren uttrycker sig. Jag slås ofta av att rekryteringsanonserna är otroligt breda. I vissa fall finns det knappt några kompetenser beskrivna, pulsa och andning verkar vara det som efterfrågas. Samma fenomen går att se på olika nivåer, som mekaniker behöver du inte kunna teknik eller som stabsofficer behövs inte kunskap om det specifika området.
Jag är övertygad om att alla tjänster oavsett nivå har en kompetensprofil. Det är inte osannolikt att vi är rädda för att beskriva kompetenskraven, risken är att ingen söker. Nu är risken att det inte går att selektera kandidater, rekryteringen sker endast med magkänsla som grund.
En rimlig tolkning är att avsaknaden av kompetenskrav återspeglar kvalitén på de skriftliga produkter som ges ut. Många skrivelser eller ordrar innehåller fakta fel eller missuppfattningar vilket för det omöjligt att följa dokument. Som lojal arbetstagare får den enskilde tolka och gissa sig till andemeningen. I många fall finn dess utom ett annat verk som ger en helt annan inrikting, ingen kan reda ut vilket det är som gäller.
Avsaknaden av kompetens har medför en skepsism mot internt skrivna produkter. Idag är det nästan omöjligt att lita på skriftliga produkter, på grund av att det ofta förändras, kompletteras eller är direkt felaktigta.
Jag hoppas att Försvarsmakten ser över sina kompetensprofiler och förlitar sig mindre på den subjektiva magkänslan i rekryteringsprocessen. Magkänslan leder bara till att den rekryterande chefen rekryterar en upplevd kopia av sig själv.
Jag hoppas även att vi som myndighet börjar tillämpa ett kvalitetssystem som kan ställa krav på de produkter som produceras. Det finns inte många myndigheter eller företag som inte tillämpar ett kvalitetssystem i någon form.
Ett sådant system skulle kunna ställa krav på skriftliga produkter som skrivelser, ordrar  för att undvika att den interna marknade översvämmades av skräp, vilket medför ett minskat förtroende för ledningen.

Förebyggande arbete, en utopi i dagens samhälle.

Under åren har jag ofta funderat över, vilket av våra statliga system som är mest eftersatt. Men det är svårt att avgöra, det skulle kunna vara avloppssystemet, järnvägssystemet, vattenkraft, försvar m.m. Hur kunde det bli så här i landet lagom. Troligen för att inget av dessa system är synliga, en ambitionssänkning kan visa sig flera år efter beslutet. När det väl blir synligt är det näst intill omöjligt att utröna vem som har ansvaret. Det är helt enkelt möjligt att prioritera bort aktiviteter och uppgifter utan att det sker några direkta problem, konsekvenserna blir kännbara årtionden senare. Ett förebyggande arbetssätt är helt enkelt en kostsam process som kräver planering, långsiktighet och ekonomiskaförutsättningar. Dess tre behov passar inte in i dagens samhälle som ofta är anpassat ett kortsiktiga lösningar för att nå en snabb avkastning eller en befordran av någon chef om vill vidare i karriären.

Förebyggande arbete är helt enkelt inte anpassat för dagens samhällsutvecklingen. Till del kan det säkert härledas till att vi blir mer egoistiska, vilket bland annat beskrivs av Ulrich Beck i risksamhället. Det finns även forskning som finner stöd för att befordringsinriktade organisationer arbetar sämre med förebyggande åtgärder. 

Vi har byggt organisationer som skall arbeta förebyggande men som inte har förmåga att göra det. Ekonomistyrning och karriärsystemet har en motverkande kraft som medför att den enskilde blir belönad för kortsiktiga vinster och höga risker som ofta innebär ambitionssänkningar på områden som inte syns.

Oavsett myndighet har jag ofta reflekterat över strävan att komma upp till nästa nivå i karriärstegen, den årliga lönehöjning grundar sig ofta på många kortsiktiga uppgifter. Ingen vill arbeta långsiktigt för det ger inte samma belöning för den enskilde. Det är ofta bättre att lösa flera små uppgifter på en kortare tid än en stor som löper över en längre. 

Är det då konstigt att många myndigheter upplever kriser  t.ex. Försvarsmakten, Polisen, Migrationsverket m.m. listan kan göras lång. Jag tror att grundläggande problem är att bedriva verksamheten som ett företag. Myndigheter är inget företag eller ett bolag, de förser medborgarna och samhället med olika typer av tjänster, företag säljer tjänster och produkter.

Att tillämpa samma principer för en myndighet tvingar den in i en spiral av kortsiktiga beslut där effekterna inte går att förutse. Det finns många exempel på lösningar som verkat bra men som visat sig var dåliga på längre sikt, ett aktuellt exempel är nedläggningen av P18 på Gotland.

Men jag frågar mig varför det skall vara så, varför skall betydande delar av t.ex. försvarsbudgeten användas för att finansiera myndigheterna FMV och Fortverket. Varför skall dessa utöver att finansieras av Försvarsmakten dessutom ha vinstkrav, vilket stimulerar individer till att nå milstolpar men inte till att leverera långsiktiga lösningar.

Behandlar vi myndigheter som företag kan vi inte förvänta oss att de kan leverera samma typ av tjänster som innan. Ekonomin styr helt enkelt tjänsteutbudet, och i kombination med att premiera risktagning och kortsiktiga beslut skapas en dysfunktionell organisation som tillslut inte kan lösa sina uppgifter.

Men det är bra min uppfattning...

Reflektion om handbok gender

Har under kvällen läst handbok gender, i inledning står det att boken ”Handbok Gender (H Gender) är en del av Försvarsmaktens långsiktiga arbete för ökad jämställdhet och integrering av ett genderperspektiv i verksamheten, både i produktionen och i operationer och insatser.” Jag ser inte riktigt kopplingen till den dagliga verksamheten. Boken beskriver olika typfall som kopplas mot en insatsmiljö. Men det ges inga konkreta förslag på hur arbetet med jämställdhet skall bedrivas i det dagliga arbetet. Hur ökas antalet kvinnliga soldater eller chefer? Hur förändrar vi normen? Brukligt vore om det även funnits övningsexempel som riktade sig till den dagliga verksamheten där många problem finns.

För mig är handboken ytterligare ett utryck för att jämställdhet inte är prioriterad i Försvarsmakten. Handboken riktar sig främst till den insatsspecifika verksamheten, där jämställdhet kan bidra med ett mätbart resultat.

Ordanalysen av boken visar att just insatsverksamheten är viktig, där genderperspektivet kopplas samman med att extrahera information. Boken uppfyller således inte sitt syfte att långsiktigt arbeta med jämställdhet utan bidrar snarare till att öka klyftan mellan könen då den riktar sig specifikt till en viss verksamhet.

Jämställdhet skall vara en naturlig del av myndigheten, boken visar med sin tydliga inriktning att frågan inte är betydelsefull för försvarsmakten utom i vissa specifika fall. Det finns böcker på den civila marknaden som är bättre och mer innehållsrika, handbok gender bidrar inte på ett meningsfullt sätt till att förändra försvarsmakten mot en mer jämställd arbetsplats.

Snarare slås jag av tanken att Försvarsmakten inte vet hur jämställdhet skall hanteras vilket resulterar i missriktade produkter som inte tas på allvar. Tråkigt att ett viktigt område behandlas så styvmoderligt.

En reflektion

Dagen har varit händelserik, Gotland har fått en permanent styrka. Men vad är det som gjort att Sverige valt att tidigarelägga uppbygganden. Enligt Jägarchefens blogg har det förekommit ett politiskt spel mellan länderna. Men vad har egentligen hänt i närtid, en utredning som är relativt vänligt inställd till nator har publicerats och den allmänna opinionen mot Nato har sakta drivit till Natos fördel. 

Svenska medborgare är mer för ett Natomedlemskap än någon gång tidigare i historien. Det är fullt tänkbart att den ryska retoriken och det militära agerandet kan sammanlänkas med den folkliga vilja att ansluta sig till Nato.

För att motverka eller förändra viljan behöver Ryssland tillföra osäkerhet och rädsla, för att påverka allmänhetens perception av Ryssland. Genom att placera trupp på Gotland har vi visat att vi uppfattar Ryssland som ett hot. Agerandet har uppmärksammats i media och på sociala medier och avviker från den traditionella normen hur Försvarsmakten agerar.

Det får naturligtvis konsekvenser för politiken men även för det folkliga stödet. Jag vill mena att genom den svenska aktionen har Ryssland lyckats belysa sin egen styrka. Det är därför inte osannolikt att det folklig stödet för Nato kommer att sjunka. Neutraliteten har tidigare skyddat oss och det kan därför vara sannloket att politiker och allmänheten strävar mot det trygga och familjära ställningstagande som historiskt varit lyckosamt. Men det är bara en illusion av trygghet som inte garanterar Sverige säkerhet eller utanförskap i en konflikt i vårt närområde. 

Försvarsmakten och politiker behöver utbilda allmänheten för att undvika osäkerhet. Ryssland har en tradition av att manipulera perspektiv för att nå politiska och militära framgångar.

Termen reflexiv kontroll används som en svepande och generell benämning, men i grunden är det en kamp om perception. Där en part försöker att påvisa ett specifikt tillstånd som leder till beslut som gagnar den andre parten.

Reflexive control is defined as a means of conveying to a partner or an opponent specially prepared information to incline him to voluntarily make the predetermined decision desired by the initiator of the action.

(TIMOTHY THOMAS, 2004)

Genom politiska och militära åtgärder tvingas motparten in i en situation som inte är gynnsam. Politiska besluten formas på felaktiga grunder och leder till att åtgärderna får en motsatt effekt. Om reflexiv kontroll tillämpas nu är oklart men Ryssland har en tradition av att tillämpa och studera psykologi.

Men sannolikt skall dagens händelser ses i ett större perspektiv, där soldaterna på Gotland utgöra en psykologisk bricka för att vända den inhemska opinionen och skapa osäkerhet inför en eventuell Nato anslutning.

Kunskap har visat sig vara viktigt när det gäller riskperception, informera och avdramatisera situationen snabbt annars riskerar den allmänna uppfattningen att driva längre från Nato. Det kan därför vara viktigt att rekrytera rätt individer till politiska befattningar.

Jag hoppas att jag har fel.