En fundering

Jag har ofta funderat på vilka egenskaper en hög chef i Försvarsmakten skall ha. Hur blir man General? Jag tycker frågan är särskilt intressant med tanke på den urvalsprocess som militär personal genomgår när de påbörjar sin militära karriär som soldat/officer. Finns det personliga egenskaper som är särskilt viktiga högre upp i hierarkin? Men det kan även vara en socialisering och anpassningseffekt som uppstår när individen möter en specifik kultur. Individens förmåga att anpassa och forma sig efter den kulturen skapar förutsättningar för att klättra i karriärstegen. Hur väl individen passar den stereotypa bilden av en officer skapar en grund för fortsatt avancemang. I varje nivå och i varje uppgift kan det finnas möjlighet att interagera med olika kulturer. Individen anpassningsförmåga blir viktig och är sannolikt avgörande för vilka karriärmöjligheter individen får. Sannolikt är det ett specifikt beteende och inte resultatleverans som skapar karriärmöjligheter mot högre nivåer. Adrian Furnhams modell för beteende i arbetslivet kan bidra med viss förklaring. Där intelligens, personliga egenskaper och förmåga är särskilt viktiga.

Förmåga kan troligen ses som förmågan att anpassa sig till den normativa bild över hur en chef skall vara i den kulturella kontext som är aktuell i den givna bedömningssituationen. Utbildning är viktig för att individen skall kunna passa in. Den bredd som återfinns inom ämnet krigsvetenskap har troligen en större kulturell förklaring än en vetenskaplig ”Krigsvetenskap är det ämne som studerar krig, krigföring och användning av militära medel i alla typer av insatser” (FHS).

     Våra höga chefer är en produkt av socialisation och kultur. Den som blir selekterad till ÖB-posten är sannolikt den individ som passar bäst in i den politiska kontext som den rådande situationen kräver, kunskapsnivån har mindre betydelse. Det blir därför viktigt att etablerar kontaktnät som kan möjliggöra befattningar och tjänster som bidrar till att förstärka individuella styrkor och osynliggöra svagheter.

Tung kustrobot 15

Plötsligt händer det, Försvarsmakten chokar med att plocka fram ett gammalt vapensystem (tung kustrobot 15) ett system som tidigare pensionerats. Det är naturligtvis positivt att vi stärker vårat försvar men det skickar också tydliga signaler: öka vår förmåga; tidigare nedläggningar var ogenomtänkta; utveckling tar långtid; desperation.

Öka vår förmåga, genom att återta systemet kompletterar vi vår förmåga. Men troligen bidrar signalerna inte med någon större avskräckandet effekt. Ett system som hämtas från ett museum har inte uppdaterats, huvuddelen av personalen har slutat. Den tysta kunskap som individer får genom att öva och träna på ett system är troligen borta. För att återta ett helt system krävs omfattande satsningar på materiel och personal för att möta behovet.

Tidigare nedläggningar var ogenomtänkta, jag funderar ofta på vilka grunder ett beslut tas. Återaktiveringen visar att besluten ofta tas på väldigt kortsiktiga grunder. Jag tror att det är få individer som har förmågan att se in i framtiden, jag är osäker på om det finns någon. Möjligen kan man göra prediktioner baserade på ett tidigare agerande. Det kan därför vara problematiskt med beslut. De vi vet om beslut är att de bygger på en subjektiv föreställning om risk (sannolikhet och konsekvens) som påverkas av individuella känslor. När beslutet togs att avveckla tung kustrobot var det i ljuset av den djupa fred och harmoniska samhälle som fanns då. Det framkallade säkert positiva känslor om hopp, globalisering och framtidstro. En gynnsam politisk och samhällsutveckling korrelerar sannolikt med en för Försvarsmakten ogynnsam försvars och säkerhetspolitik.

Utveckling tar långtid, att ta fram en ny förmåga blir ett omöjligt projekt om resultatet skall ge effekt på kort sikt. Beslutet visar vår oförmåga att anpassa oss till nya förutsättningar. Vi har ett system som grundar sig på politiska beslut och lagen om offentlig upphandling vilket medför att vi är trögrörliga och har svårt att anpassa oss. Om ett annat land analyserar våra handlingsmönster skulle de troligen komma fram till att vår sårbarhet är främst när vi möter okända situationer eller tekniska framsteg som tvingar oss till anpassning på en mer omfattande nivå.

Desperation, genom att titta på reaktioner och motreaktioner och utvärdera signaler kan man konstatera att det inte finns några bakre resurser att laborera med. Beslutet att plocka fram tung kustrobot blir en bekräftelse på att vi inta har resurser. Men desperationen riktar sig dels externt mot andra länder som kan anpassa sin säkerhetsstrategi för att utöva påtryckningar. Det finns även en intern riktning där Försvarsmakten kommunicerar indirekt med den svenska allmänheten för att skapa folkopinion som skall ligga till grund för en ökad försvarsbudget.

En Trump reflektion

Jag har reflekterat lite över det amerikanska presidentvalet, dels stödet från det amerikanska folket men även det ryska indirekta stödet som verkar existera. Vad kan Ryssland tjäna på Trump som president? Trump har under sin kampanj verkligen utmanat traditionella normer om hur en kampanj skall genomföras. Han är dessutom väldigt tydlig med att gränserna skall stärkas och att USA skall fokusera på att hantera inhemska problem först och sekundärt utländska bekymmer. Han kräver dessutom ett tydligare ekonomiskt engagemang från Natos medlemsländer.

Trump som president hotar det traditionella politiska inriktningen som USA etablerat, dels internt men även extern. Genom att stödja Trump kan världen tvingas in i en av de största organisationsförändringarna som någonsin genomförts. Med den bakgrunden är det helt naturligt att dels missnöjda amerikaner (internt) och Ryssland (extern) vill stödja honom.

Det vi vet om organisationsförändringar är att de sällan lyckas, mer än 80% fallerar och renderar i en organisation som inte klarar av ställda krav och förväntningar. Om Nato tvingas förändra sin struktur, mål och medel är det därför sannolikt att den nya organisationen kommer att misslyckas. Produkten blir sannolikt en ineffektiv organisation med interna stridigheter. Om Nato medlemmarna inte kan förlita sig på att organisationen kommer till undsättning om ett medlemsland blir attackerat kommer organisationen snabbt att falla isär. Baltikum och liknade geografiska områden kommer snart att utsättas för påtryckningar och Sverige som tidigare hävdat att man är redo att stödja dessa länder i händelse av krig kommer troligen att ompröva sitt beslut om USA inte kommer till undsättning. Vad är dessa politiska beslut egentligen värda om ingen kommer. Det fördjupade samarbetet med Finland förlorar sin glans om det inte backas upp med en aktör med verkliga muskler.

Sverige bygger sin säkerhetspolitik på att vi skall vinna tillsammans med andra (USA) men om spelplanen plötsligt förändrades bör även vår säkerhetspolitik förändras. Man kan då tänka sig att det blir än viktigare med ett starkt enat EU som kan fylla delar av tomrummet efter USA i Europa. Dagens EU verkar vara splittrat under kraftiga högerextrema vindar som understöds av Ryssland, där flyktingströmmar fungerar som en katalysator för inhemskt missnöje. Den inhemska politiskaledningen har glidit ifrån sin befolkning, sin väljare. Vilket visar sig när opinionsundersökningar genomförs och högerextrema partier försätter att växa.

Den största säkerhetspolitiskaåtgärden ett land kan göra idag är att utmana dessa partier i sakliga debatter. Politiker behöver återta folket vilket endast kan göras genom att ta ansvar, visa engagemang, erkänna fel och visa ledarskap. De flesta politiker i Sverige framstår inte som ledare, jag har själv svårt att se dessa människor leda något överhuvudtaget med vissa undantag. Är det då konstigt att USA väljer en individ som är beredd att utmana etablissemanget. Alla har synpunkter på personen och kampanjen, så även jag. Men han har bevisligen genomför en ganska träffsäker analys av vad delar av folket vill ha. Dessa individer bryr sig inte om hans kvinnosyn eller hans främlingsfientliga uttalanden för det bryter normen och har potential att skaka om ett politiskt system som inte upplevs ha folklig förankring. Det kanske är av samma anledning som Sverigedemokraterna fortsätter att växa.

Att leva i en värld där USA fokuserar på interna problem skapar en ny ordning och ger handlingsutrymme för andra stater att expandera på spelplanen. Valet av statschef är betydelsefullt på grund av att konsekvenserna kan bli irreparabla.

Frågan om Sverige skall gå med i Nato blir en ickefråga då organisationen kanske inte har samma funktion i framtiden.