En fundering om ÖBs säkerhetskultur

ÖB har vid flera tillfällen uttryckt att vi skall ha en annan säkerhetskultur i Försvarsmakten. I den nya kulturen skall det vara OK att misslyckas. Jag delar ÖB uppfattning om att det behövs en fungerande säkerhetskultur men på bekostnad av vad. En bidragande orsak till att flygvapnet har en mer fungerande säkerhetskultur än armén är den mängd olyckor som piloter varit utsatta för. Det vardagliga aspekterna blev viktiga för att utforma en säker arbetsplats.

Det är svårt att göra samma koppling till armén. Huvuddelen av utbildningarna och övningarna är inriktade på att individer i olika nivåer skall ta risker för att nå taktiska framgångar. Kombinationen av att uppfatta och acceptera en risk formar ett beslut, vi premierar individer som är militärt duktiga och har en taktisk förmåga. Dessa individer tar även risker för att nå det avgörande läget.

Den intressanta frågan är, skall vi utbildas för krig eller för fred? Det påverkar vår inställning till risk och vårt behov av en fungerande säkerhetskultur. Om vi vill implementera en fungerande säkerhetskultur ligger huvuddelen av vår utbildning, träning och övning helt fel. Allt från officersutbildning till soldatutbildning, dagens utbildning motverkar snarare den säkerhetskultur ÖB vill ha.

Människor blir påverkade av utbildning och övning det skapar förändringar i individens beteende, det verkar vara okänt för ledningen av Försvarsmakten. Tränar och övar man på att ta risker är det svårt att förändra sitt beteende till att arbeta förebyggande.

Frågan är om vi skall träna och öva för fred eller för krig?

ÖBs anspelning mot en säkerhetskultur harmoniserar inte med det förändrade omvärldsläget men är kanske något som man förväntas säga som myndighetschef, men alla åtgärder indikerar att en sådan kultur är oviktig för Försvarsmakten.

Personligen förstår jag inte hur en sådan kultur skull få genomslag utan omfattande insatser och stödåtgärder. Inget av detta har skett mig veterligen, en fungerande säkerhetskultur är sannolikt bara läpparnas bekännelse utan någon förankring i verkligheten.

Försvarsvilja

Förändringens vindar råder inom svensk säkerhetspolitik, vårt närområde upplevs allt osäkrare på grund av att Ryssland agerar mer aggressivt än tidigare. I takt med att hotbilden förändras omvärderas tidigare försvarspolitiskabeslut: värnplikt; nedläggning av P18 (Gotland); avveckling av Tung Kustrobot 15; försäljning av PBV 501.

Besluten som fattades hade säkerligen en mängd rationella argument och kändes rätt i den kontext som existerade då. När verkligheten förändras skapar dessa beslut som idag kan upplevas mindre lyckosamma en omedveten kommunikation till allmänheten. Den upplevda träffsäkerheten gör att trovärdigheten i besluten ifrågasätts vilket skapar ett dolt missnöje. Militärstrategen Clausewitz har identifierar tre faktorer är viktiga för krigföring: folket, fältherren och den politiska makten. Folkviljan är kritisk för att uppnå militära framgångar. Trovärdighet har enligt Clausewitz en direkt påverkan på försvarsviljan i en befolkning.

Kortsiktiga prediktionspolitik som förmedlas av media grundar sig på bedömningar av en felaktig framtid som utgör grundstommen för dessa beslut. Gamla beslut som möter dagens förändrade verklighet med en ny hotbild skapar tvivel och missnöje, sannolikt leder det till bristande förtroende. Den upplevda bristen på förmåga att fatta väl avvägda beslut medför att etablerade politiskapartier förlorar sin trovärdighet. Bilden förmedlas och förstärks av media och blir än tydligare när beslutsfattare flyr undan sitt ansvar.

Kultur som verkade existera när merparten av dessa beslut togs var främst inriktad till att bevara/förvalta vissa säkerhetspolitiska funktioner vilket medförde att ökade kostnader för Försvarsmakten var något som uppfattades negativt. Utveckling av en funktion som inte är relevant för samhället bidrar inte till att den partipolitiska maktpositionen. Det blev särskilt tydligt när Statsminister Reinfeldt och Finansminister Borg förklarade Försvarsmakten som ett särintresse i media.

Sannolikheten för att Försvarsmakten skulle användas till att skydda Sverige bedömdes som obefintlig. Svenska utrikespolitiska ambitionerna skapade incitament för en säkerhetspolitik långt bort från Sveriges gränser. Internationella insatser blev ett sätt att få viss internationell politisk påverkan. Ett exempel är Mali-insatsen som verkar drivas av svenska utrikespolitiska ambitioner att medverka i säkerhetsrådet.

Ett sätt att förstå beslut är att studera risk. En teoretisk förklaringsmodell ges av Gerald Wilder, risk homeostasis. Individens accepterade risknivå jämförs med den uppfattade risknivån, åtgärder anpassas för att harmonisera med den accepterade risknivån. Om risknivån uppfattas farlig fattas mindre riskfyllda beslut. Ett exempel är dagens Natodebatt som utifrån Wilders modell bara kan leda till ett resultat, att inte ansluta sig till Nato.

Det är inte politiskt försvarbart att lägga pengar på något som inte bidrar till en synbar samhällsutveckling. Kostnader måste ställas i relation till den projicerade bilden av synligt engagemang som vår politiker vill förmedla till allmänheten. Allmänhetens uppfattningar blir ett viktigt instrument för att utöka sitt inflytande inför ett kommande val. Men det blir även viktigt i den interna positioneringskamp som pågår inom ett parti.

I de tidigare försvarsbesluten var risknivån låg vilket bidrar till att dagens korrigerade beslut känns desperata och ogenomtänkta. När vinden har vänt och förutsättningarna är annorlunda är det med samma logiska resonemang politiskt försvarbart att diskutera eventuella kostnadsökningar inom den säkerhetspolitiska arenan och det nationella försvaret. För att möta den förändrade omvärldsbilden behöver vår ledning nu fånga den osäkerhet som finns i samhället. Den accepterade risknivån har förändrats vilket påverkar försvarspolitiken. Det blir mer ”hippt” att prata säkerhetspolitik när det finns ett förankrat intresse/oro hos allmänheten, men besluten blir troligen försiktigare. Försvars- och säkerhetspolitik blir en arena som får en momentan statusökning. Men de etablerade partierna har alla bidragit till att försvaga och förminska försvarsförmågan.

I en artikel av Cacciatore, Meng, Boyd och Reber i tidningen Public Relations Review framkommer att bilden som media förmedlar är viktig för att skapa förtroende hos allmänheten. En annan viktig faktor är kunskap om de beslut som fattas. Om ett beslut måste omprövas när det uppstår skiftningar i omvärlden kan det leda till misstroende mot de etablerade politiska partierna.

Medias förmedlade bild av vår försvars- och säkerhetspolitik kan upplevas splittrad och kortsiktig. Istället för att skapa förtroende leder besluten till det motsatta. Det minskade förtroende tar sig olika uttryck och det är sannolikt att de etablerade partiernas nedgång och Sverigedemokraternas uppgång går att härleda till allmänhetens missnöje mot etablerade partiers beslutsprocesser. Besluten förmedlar en bild där politiker inte upplevs förvalta mandatet att utveckla Sverige.
Förutom en invandrarfientlig politik står Sverigedemokraterna (SD) för en romantiserad bild skapad efter en verklighet som inte existerar. I vissa fall är det en återgång till en verklighet som var aktuell för 20-30 år sedan. Bilden går inte att införliva men den går att marknadsföra i jakten på röster.

I det amerikanska valet har ett liknade fenomen uppstått, en kandidat som av de flesta experter bedömts som en osannolik president. Med aggressivitet och elak retorik lyckades han förmedla en annorlunda bild över en politisk ledare vilket tydligen tilltalade väljare. Genom att bryta mot traditionella normer lyckas både Trump och SD skapa förtroende hos vissa väljargrupper.

Om inte politiker tar ansvar för sina beslut även om dessa är felaktiga är risken att förtroendet påverkas vilket bara gynnar partier som profiterar på missnöje. Synligt ansvarstagande är något som saknas i dagens samhälle. Många vill sola sig i glansen när det blir bra eller positiva beslut men när det fattas dåliga eller felaktiga beslut är det ytterst svårt att hitta den ansvarige. I det flesta negativa beslut verkar det som om besluten fattats av sig själva. Bristande förtroende och låg försvarsvilja är en konsekvens av beslut som främst grundar sig på kortsiktiga prioriteringar som ofta påverkas av behovet av mer makt.

En fundering

Jag har ofta funderat på vilka egenskaper en hög chef i Försvarsmakten skall ha. Hur blir man General? Jag tycker frågan är särskilt intressant med tanke på den urvalsprocess som militär personal genomgår när de påbörjar sin militära karriär som soldat/officer. Finns det personliga egenskaper som är särskilt viktiga högre upp i hierarkin? Men det kan även vara en socialisering och anpassningseffekt som uppstår när individen möter en specifik kultur. Individens förmåga att anpassa och forma sig efter den kulturen skapar förutsättningar för att klättra i karriärstegen. Hur väl individen passar den stereotypa bilden av en officer skapar en grund för fortsatt avancemang. I varje nivå och i varje uppgift kan det finnas möjlighet att interagera med olika kulturer. Individen anpassningsförmåga blir viktig och är sannolikt avgörande för vilka karriärmöjligheter individen får. Sannolikt är det ett specifikt beteende och inte resultatleverans som skapar karriärmöjligheter mot högre nivåer. Adrian Furnhams modell för beteende i arbetslivet kan bidra med viss förklaring. Där intelligens, personliga egenskaper och förmåga är särskilt viktiga.

Förmåga kan troligen ses som förmågan att anpassa sig till den normativa bild över hur en chef skall vara i den kulturella kontext som är aktuell i den givna bedömningssituationen. Utbildning är viktig för att individen skall kunna passa in. Den bredd som återfinns inom ämnet krigsvetenskap har troligen en större kulturell förklaring än en vetenskaplig ”Krigsvetenskap är det ämne som studerar krig, krigföring och användning av militära medel i alla typer av insatser” (FHS).

     Våra höga chefer är en produkt av socialisation och kultur. Den som blir selekterad till ÖB-posten är sannolikt den individ som passar bäst in i den politiska kontext som den rådande situationen kräver, kunskapsnivån har mindre betydelse. Det blir därför viktigt att etablerar kontaktnät som kan möjliggöra befattningar och tjänster som bidrar till att förstärka individuella styrkor och osynliggöra svagheter.