Förebyggande arbete, en utopi i dagens samhälle.

Under åren har jag ofta funderat över, vilket av våra statliga system som är mest eftersatt. Men det är svårt att avgöra, det skulle kunna vara avloppssystemet, järnvägssystemet, vattenkraft, försvar m.m. Hur kunde det bli så här i landet lagom. Troligen för att inget av dessa system är synliga, en ambitionssänkning kan visa sig flera år efter beslutet. När det väl blir synligt är det näst intill omöjligt att utröna vem som har ansvaret. Det är helt enkelt möjligt att prioritera bort aktiviteter och uppgifter utan att det sker några direkta problem, konsekvenserna blir kännbara årtionden senare. Ett förebyggande arbetssätt är helt enkelt en kostsam process som kräver planering, långsiktighet och ekonomiskaförutsättningar. Dess tre behov passar inte in i dagens samhälle som ofta är anpassat ett kortsiktiga lösningar för att nå en snabb avkastning eller en befordran av någon chef om vill vidare i karriären.

Förebyggande arbete är helt enkelt inte anpassat för dagens samhällsutvecklingen. Till del kan det säkert härledas till att vi blir mer egoistiska, vilket bland annat beskrivs av Ulrich Beck i risksamhället. Det finns även forskning som finner stöd för att befordringsinriktade organisationer arbetar sämre med förebyggande åtgärder. 

Vi har byggt organisationer som skall arbeta förebyggande men som inte har förmåga att göra det. Ekonomistyrning och karriärsystemet har en motverkande kraft som medför att den enskilde blir belönad för kortsiktiga vinster och höga risker som ofta innebär ambitionssänkningar på områden som inte syns.

Oavsett myndighet har jag ofta reflekterat över strävan att komma upp till nästa nivå i karriärstegen, den årliga lönehöjning grundar sig ofta på många kortsiktiga uppgifter. Ingen vill arbeta långsiktigt för det ger inte samma belöning för den enskilde. Det är ofta bättre att lösa flera små uppgifter på en kortare tid än en stor som löper över en längre. 

Är det då konstigt att många myndigheter upplever kriser  t.ex. Försvarsmakten, Polisen, Migrationsverket m.m. listan kan göras lång. Jag tror att grundläggande problem är att bedriva verksamheten som ett företag. Myndigheter är inget företag eller ett bolag, de förser medborgarna och samhället med olika typer av tjänster, företag säljer tjänster och produkter.

Att tillämpa samma principer för en myndighet tvingar den in i en spiral av kortsiktiga beslut där effekterna inte går att förutse. Det finns många exempel på lösningar som verkat bra men som visat sig var dåliga på längre sikt, ett aktuellt exempel är nedläggningen av P18 på Gotland.

Men jag frågar mig varför det skall vara så, varför skall betydande delar av t.ex. försvarsbudgeten användas för att finansiera myndigheterna FMV och Fortverket. Varför skall dessa utöver att finansieras av Försvarsmakten dessutom ha vinstkrav, vilket stimulerar individer till att nå milstolpar men inte till att leverera långsiktiga lösningar.

Behandlar vi myndigheter som företag kan vi inte förvänta oss att de kan leverera samma typ av tjänster som innan. Ekonomin styr helt enkelt tjänsteutbudet, och i kombination med att premiera risktagning och kortsiktiga beslut skapas en dysfunktionell organisation som tillslut inte kan lösa sina uppgifter.

Men det är bra min uppfattning...