Kommunikation

Oavsett om man är i en militär eller civil organisation är trenden att personalen skall vara specialiserad. Individerna skall ha en djup kompetens som inte alls fanns för 15-20 år sedan. Vi rekryterar människor som till del är överkvalificerade och vi förväntar oss att den kompetensen används när de analyserar och löser uppgifter. Trenden verkar inte hänga med inom chefskompetenser där det snarare är tvärtom, chefen skall förstå allt för att fatta beslut. 

En ökad specialiseringen kräves ett annat stöd för de anställda för att de skall kunna prestera på en nivå som är meningsfull. Differensen i kompetens skapar en konflikt som är svår att hantera, personalen kan inte förmedla informationen på ett sätt som är begriplig.

Det är inte heller rimligt att ställa krav på expertkompetens hos en chef. Men samtidigt är det heller inte meningsfullt att förminska och förenkla informationen till en nivå som är begriplig. För att fatta beslut krävs kompetens inom de aktuella området som är tillräckligt djup för att konsekvenserna skall bli tydliga.

Vår verksamhet bygger på ett hierarkiskt system som har svårt att värdera kompetens, det medför att många individer har en kompetensnivå som inte matchar graden. Men dessa experter har inte mandat att påverka eller förutsättningar att påtala eller beskriva problemet. Det verkar skapa missnöje istället, experten når inte fram till sin chef som har en för grund kompetens inom det aktuella området och kan inte sätta sig in i vad som är problemet. Experten förväntas lösa problemet utan stöd eller resurser vilket skapar incitament för ett informellt nätverk bland andra specialister med liknande kompetenser. För att hantera missförhållanden i kompetensstrukturen blir det informella nätverket en ”livlina”. Svårigheter med att kommunicera problem uppåt kompenseras genom nätverket där det finns andra specialister inom samma område på olika nivåer och platser. Ett problem kan genom det informella nätverket fördelas på flera organisationsenheter utan att det syns på ytan. Cheferna är inte fullt medvetna om att resurser försvinner eller tillkommer, problemen blir lösta utan att de flesta chefer är medvetna om att det existerade ett problem. Vilket leder fram till att chefen är en chimär som endast påverkar den strikt militära delen av verksamheten. I och med att vi inte är i krig blir det en ytters liten del som chefen påverkar, förstår och avdelar resurser till.

Avsaknaden av en fungerande ledningsstrukturen och tillräckliga resurser för att lösa de uppgifter som finns i organisationen skapare en annan effekt. De informella nätverken börjat konkurrera om resurser med varandra. En konkurrensyttring som är tydlig och vanligt förekommande verkar vara uppkomsten av krångliga byråkratiska rutiner som ingen kan följa. Genom att ha en komplicerad dokumentflora kan det informella nätverket ta administrativ plats vilket kan skapa en legitimitet som formaliserar det informella nätverket.

Graden av kompetens hos vissa chefer gör det svårt att ifrågasätta innehållet då chefer riskerar att visa sin okunskap. Graden på axlarna förstärker problematiken och försvårar kommunikationen. Under hela min militära karriär har jag alltid haft fel grad för den uppgift jag har försökt att lösa. Ofta har den varit för låg, då är det sällan någon som lyssnar eller för hög då är det ingen som vågar prata.

När man försöker att prata med en officer med högre grad är det svårt att bli behandlad som en likvärdig kollega. Istället tvingas man bära civila kläder eller prata via ombud för att neutralisera problematiken, vilket också ökar risken för missförstånd.

Något som försvårar kommunikationen ytterligare är vår organisering där vi skall vara en myndighet. Men samtidigt har vi en mängd regementsstaber som agerar på lägre nivåer där det förekommer lokala agendor för att påverka politiker eller andra makthavare. Ett exempel är mängden visioner en anställd behöver förhålla sig till. Försvarsmakten har en vision, regemetet/flottiljen har ytterligare en och i vissa fall har flottiljen/bataljonen en egen. Dessa harmoniserar inte till 100% utan skapar otydlighet åt vilket håll organisationen strävar åt. Det påverkar också vilka problem man faktiskt får prata om.

Några förändring man kan fundera på

• Utbilda officerare i andra områden än krigsvetenskap, morgondagens konflikt kommer sannolikt att innehålla flera aspekter som måste förstås med hjälp av andra perspektiv. Kompetenshöjningen kommer sannolikt få positiva effekter hur vi arbetar i vardagen och skapa en större förståelse för expertkompetens.

• Förändra strukturen på lokal nivå. Behövs en regementschef egentligen?

• Minska antalet visioner till en, koppla visionen till mål som är konkreta och dialogiserade i organisationen där medarbetare på alla nivåer har fått vara delaktiga i framtagningen.

• Sluta upp med att genomföra kortsiktiga förändringar.

Säkerhet som en del av den militära taktiken

Jag har ofta funderat på om sättet vi övar på är sunt. Planeringen har pågått i över ett år för att alla skall vara på rätt plats med rätt förutsättningar. Ofta är det rigorösa riskanalyser och säkerhetsgenomgångar inför en övning som har mer volym än innehåll. Alla tänkbara otänkbara situationer skall beskrivas bedömas. Dessa är på intet sätt onödig men man kan fundera över hur de påverkar beteendet i våra förband.

Genom att synliggöra alla begränsningar skapas en förenklad bild som påverkar personalen. Informationen medför att taktiska chefer inte behöver fundera och reflektera över de risker och faror som finns i den verksamhet de kommer att genomföra.

Processen att planera en övning får nästan en motsatt effekt på säkerheten och bidrar till att skapa osäkerhet. Restriktioner och begränsningar blir styrande och påverkar planen utan att individerna som planerar förstår innebörden.

Man kan fundera över vem som skall göra riskanalyserna när verksamheten skall genomföras på riktigt och när förbanden inte har skyddsnätet av förbandsinstruktörer som tar bort verklighetens problem.

Bara genom att ställa frågan ’varför har vi en säkerhetsgenomgång innan en övning?’ är intressant. Borde inte en taktisk order innefatta den information som personalen behöver för att utföra verksamheten/rörelsen säkert? Vem ska hålla säkerhetsinformationen när säkerhetsorganisationen inte finns? Det är naturligtvis den taktiska chefen eller staben som i sin planering har uppgiften att hantera säkerheten. Varför är vi rädda för att öva och pröva den förmågan?

En annan intressant fråga är varför inte säkerhetsutbildningen har en tydligare plats på Försvarshögskolans utbildning. Säkerhet är en viktig del av den taktiska utbildning en officer får, men saknas idag nästan helt i den militärakademiska utbildningen. Bör man inte vara expert på säkerhet om man titulerar sig som taktiker?

Mediala avböner

Jag blir lite förvånad över att ingen har uppmärksammat att det finns en skadlig kultur i Försvarsmakten. Vi är flera som i flera år har försökt att påtala för regementschefer och uppåt i Försvarsmakten att säkerhet behöver prioriteras. Det har konstaterats i haveriutredningar från statens haverikommission senast i år på helikopterflottiljen, i säkerhetsinspektionens rapporter och via huvudskyddsombudet att det finns en skadlig kultur, men det har inte varit prioriterat. 

Områden som upplevs jobbiga hanteras ofta i ”särskild ordning” med ”särskild uppmärksamhet” ofta sker det genom att ett separat forum skapas där den frågan kan diskuteras. Effekten blir att området reduceras, när det inte integreras in i den ordinarie planeringen som t.ex. likabehandling, elsäkerhet, arbetsmiljö. Området blir en fribiljett som kan användas när det blir lite pressat.

När det sker konflikter i verksamheten mellan vad som skall göras och hur det skall utföras segrar allt för ofta vadet. Lagar, regler och bestämmelser åsidosätts och det sprider ett tydligt budskap i organisationen. 

Det är så enkelt att i ljuset av #metoo blixtsnabbt förklara hur vidrigt det är för att i nästa stund fortsätta med ett beteende som inte direkt kan kopplas till diskriminering eller trakasserier men som har en indirekt effekt som är kartlagd i flera forskningsartiklar.

Arbetar man i en verksamhet som har svårt att implementera andra lagar och regler som arbetsmiljö, elsäkerhet, brandskydd m.m. så är det sannolikt att diskrimineringslagstiftningen inte heller prioriteras.

Det som premieras är sällan att uppgiften lösts på ett sätt som medfört att lagar och regler följts. Lönepåslag och befordringar kopplas ofta till prestationer som innebär risktagning. 

Om man verkligen är seriös angående en kulturell förändring så räcker det inte med kortsiktiga glättiga utbildningar och samtalsgrupper inom likabehandling.

Vi behöver förändra: vår officersutbildning; vårt sätt att leda verksamhet i vardagen och under insats; vad vi prioriterar när vi nominerar individer till skola; vad som värdesätts i RALS; hur vi skriver våra dokument och vad vi väljer att följa upp.

Det måste hänga ihop med ett synligt engagemang över tid, inte bara när media tittar på verksamheten.

Det mest intressant är att det finns verktyg för att mäta, men det finns en utbredd rädsla för att kartlägga problemet.

En fundering om ÖBs säkerhetskultur

ÖB har vid flera tillfällen uttryckt att vi skall ha en annan säkerhetskultur i Försvarsmakten. I den nya kulturen skall det vara OK att misslyckas. Jag delar ÖB uppfattning om att det behövs en fungerande säkerhetskultur men på bekostnad av vad. En bidragande orsak till att flygvapnet har en mer fungerande säkerhetskultur än armén är den mängd olyckor som piloter varit utsatta för. Det vardagliga aspekterna blev viktiga för att utforma en säker arbetsplats.

Det är svårt att göra samma koppling till armén. Huvuddelen av utbildningarna och övningarna är inriktade på att individer i olika nivåer skall ta risker för att nå taktiska framgångar. Kombinationen av att uppfatta och acceptera en risk formar ett beslut, vi premierar individer som är militärt duktiga och har en taktisk förmåga. Dessa individer tar även risker för att nå det avgörande läget.

Den intressanta frågan är, skall vi utbildas för krig eller för fred? Det påverkar vår inställning till risk och vårt behov av en fungerande säkerhetskultur. Om vi vill implementera en fungerande säkerhetskultur ligger huvuddelen av vår utbildning, träning och övning helt fel. Allt från officersutbildning till soldatutbildning, dagens utbildning motverkar snarare den säkerhetskultur ÖB vill ha.

Människor blir påverkade av utbildning och övning det skapar förändringar i individens beteende, det verkar vara okänt för ledningen av Försvarsmakten. Tränar och övar man på att ta risker är det svårt att förändra sitt beteende till att arbeta förebyggande.

Frågan är om vi skall träna och öva för fred eller för krig?

ÖBs anspelning mot en säkerhetskultur harmoniserar inte med det förändrade omvärldsläget men är kanske något som man förväntas säga som myndighetschef, men alla åtgärder indikerar att en sådan kultur är oviktig för Försvarsmakten.

Personligen förstår jag inte hur en sådan kultur skull få genomslag utan omfattande insatser och stödåtgärder. Inget av detta har skett mig veterligen, en fungerande säkerhetskultur är sannolikt bara läpparnas bekännelse utan någon förankring i verkligheten.

Försvarsvilja

Förändringens vindar råder inom svensk säkerhetspolitik, vårt närområde upplevs allt osäkrare på grund av att Ryssland agerar mer aggressivt än tidigare. I takt med att hotbilden förändras omvärderas tidigare försvarspolitiskabeslut: värnplikt; nedläggning av P18 (Gotland); avveckling av Tung Kustrobot 15; försäljning av PBV 501.

Besluten som fattades hade säkerligen en mängd rationella argument och kändes rätt i den kontext som existerade då. När verkligheten förändras skapar dessa beslut som idag kan upplevas mindre lyckosamma en omedveten kommunikation till allmänheten. Den upplevda träffsäkerheten gör att trovärdigheten i besluten ifrågasätts vilket skapar ett dolt missnöje. Militärstrategen Clausewitz har identifierar tre faktorer är viktiga för krigföring: folket, fältherren och den politiska makten. Folkviljan är kritisk för att uppnå militära framgångar. Trovärdighet har enligt Clausewitz en direkt påverkan på försvarsviljan i en befolkning.

Kortsiktiga prediktionspolitik som förmedlas av media grundar sig på bedömningar av en felaktig framtid som utgör grundstommen för dessa beslut. Gamla beslut som möter dagens förändrade verklighet med en ny hotbild skapar tvivel och missnöje, sannolikt leder det till bristande förtroende. Den upplevda bristen på förmåga att fatta väl avvägda beslut medför att etablerade politiskapartier förlorar sin trovärdighet. Bilden förmedlas och förstärks av media och blir än tydligare när beslutsfattare flyr undan sitt ansvar.

Kultur som verkade existera när merparten av dessa beslut togs var främst inriktad till att bevara/förvalta vissa säkerhetspolitiska funktioner vilket medförde att ökade kostnader för Försvarsmakten var något som uppfattades negativt. Utveckling av en funktion som inte är relevant för samhället bidrar inte till att den partipolitiska maktpositionen. Det blev särskilt tydligt när Statsminister Reinfeldt och Finansminister Borg förklarade Försvarsmakten som ett särintresse i media.

Sannolikheten för att Försvarsmakten skulle användas till att skydda Sverige bedömdes som obefintlig. Svenska utrikespolitiska ambitionerna skapade incitament för en säkerhetspolitik långt bort från Sveriges gränser. Internationella insatser blev ett sätt att få viss internationell politisk påverkan. Ett exempel är Mali-insatsen som verkar drivas av svenska utrikespolitiska ambitioner att medverka i säkerhetsrådet.

Ett sätt att förstå beslut är att studera risk. En teoretisk förklaringsmodell ges av Gerald Wilder, risk homeostasis. Individens accepterade risknivå jämförs med den uppfattade risknivån, åtgärder anpassas för att harmonisera med den accepterade risknivån. Om risknivån uppfattas farlig fattas mindre riskfyllda beslut. Ett exempel är dagens Natodebatt som utifrån Wilders modell bara kan leda till ett resultat, att inte ansluta sig till Nato.

Det är inte politiskt försvarbart att lägga pengar på något som inte bidrar till en synbar samhällsutveckling. Kostnader måste ställas i relation till den projicerade bilden av synligt engagemang som vår politiker vill förmedla till allmänheten. Allmänhetens uppfattningar blir ett viktigt instrument för att utöka sitt inflytande inför ett kommande val. Men det blir även viktigt i den interna positioneringskamp som pågår inom ett parti.

I de tidigare försvarsbesluten var risknivån låg vilket bidrar till att dagens korrigerade beslut känns desperata och ogenomtänkta. När vinden har vänt och förutsättningarna är annorlunda är det med samma logiska resonemang politiskt försvarbart att diskutera eventuella kostnadsökningar inom den säkerhetspolitiska arenan och det nationella försvaret. För att möta den förändrade omvärldsbilden behöver vår ledning nu fånga den osäkerhet som finns i samhället. Den accepterade risknivån har förändrats vilket påverkar försvarspolitiken. Det blir mer ”hippt” att prata säkerhetspolitik när det finns ett förankrat intresse/oro hos allmänheten, men besluten blir troligen försiktigare. Försvars- och säkerhetspolitik blir en arena som får en momentan statusökning. Men de etablerade partierna har alla bidragit till att försvaga och förminska försvarsförmågan.

I en artikel av Cacciatore, Meng, Boyd och Reber i tidningen Public Relations Review framkommer att bilden som media förmedlar är viktig för att skapa förtroende hos allmänheten. En annan viktig faktor är kunskap om de beslut som fattas. Om ett beslut måste omprövas när det uppstår skiftningar i omvärlden kan det leda till misstroende mot de etablerade politiska partierna.

Medias förmedlade bild av vår försvars- och säkerhetspolitik kan upplevas splittrad och kortsiktig. Istället för att skapa förtroende leder besluten till det motsatta. Det minskade förtroende tar sig olika uttryck och det är sannolikt att de etablerade partiernas nedgång och Sverigedemokraternas uppgång går att härleda till allmänhetens missnöje mot etablerade partiers beslutsprocesser. Besluten förmedlar en bild där politiker inte upplevs förvalta mandatet att utveckla Sverige.
Förutom en invandrarfientlig politik står Sverigedemokraterna (SD) för en romantiserad bild skapad efter en verklighet som inte existerar. I vissa fall är det en återgång till en verklighet som var aktuell för 20-30 år sedan. Bilden går inte att införliva men den går att marknadsföra i jakten på röster.

I det amerikanska valet har ett liknade fenomen uppstått, en kandidat som av de flesta experter bedömts som en osannolik president. Med aggressivitet och elak retorik lyckades han förmedla en annorlunda bild över en politisk ledare vilket tydligen tilltalade väljare. Genom att bryta mot traditionella normer lyckas både Trump och SD skapa förtroende hos vissa väljargrupper.

Om inte politiker tar ansvar för sina beslut även om dessa är felaktiga är risken att förtroendet påverkas vilket bara gynnar partier som profiterar på missnöje. Synligt ansvarstagande är något som saknas i dagens samhälle. Många vill sola sig i glansen när det blir bra eller positiva beslut men när det fattas dåliga eller felaktiga beslut är det ytterst svårt att hitta den ansvarige. I det flesta negativa beslut verkar det som om besluten fattats av sig själva. Bristande förtroende och låg försvarsvilja är en konsekvens av beslut som främst grundar sig på kortsiktiga prioriteringar som ofta påverkas av behovet av mer makt.